Höstfunderingar.

Alltså, det är så mysigt när det regnar! :-)
I alla fall när det börjar regna lagom efter lunch och sen ökar tills man kommer hem. Att få dra av sig jobbkläderna, peta in fötterna i tofflor, göra varma mackor till barnen och sen sätta sig med en kopp te. Det ÄR mysigt! :-)

 Sen har vissa morgnar varit helt magiska, när solen sakta stiger ovanför träden. Jag kan verkligen inte se nog av den.
Så en av de bättre sakerna med detta hus är verkligen söderläget. :-)

Jag har verkligen gått all in i höstmys och stekt äpplen med kanel vilket är så fantastiskt gott.

Det är enda gången jag kan äta äpplen, om dom är tillagade i någon form, så jag frossar verkligen.
Helt sockerfritt!
Härom morgonen åt jag det med rysk yoghurt till. Magiskt gott!

Och även äpple och kanelsmak på te hör hösten till. :-)
Jag måste ta med mig både te och lite honung till jobbet så att jag kan dricka det när det blir kallt.
Vi har sjukt kallt i lokalerna, så man får gå loss på stickade tröjor och annat mysigt.

Häromdagen när vi var ute på lunchen smet jag in på H&M en sväng för att uppdatera lite smink, nu när man har bleknat en aning...
Och dumt nog gick jag en sväng bland kläderna....och mhy!
Så mycket fint!
Nackdelen med att ha gått ner i vikt är ju att jag plötsligt kan ha kläder från H&M. Dom har större storlekar, men över 40 sitter det inte bra.
Nu, när jag drar både 36 och 38 hos andra butiker, så sitter 40 bra här. Och jag kan tom ha M på vissa tröjor och toppar.
Men - det gör ju att snygga kläder plötsligt funkar!

Nu fastnade jag för byxorna, som är rutiga i grått, svart och vitt. Dom är sååå snygga!
Jag har mest Jeans på vintern eller kostym med kjol och kavaj. Riktigt snygga kostymbyxor har jag inte upptäckte jag.
Och dom här satt som smäck.
Nu har jag två jobbgrejer där jag vill vara lite uppklädd men ändå inte festlig. Jag är värdinna och ska välkomna massa folk och då kände jag att just kostymbyxor och tjock tröja är snyggt.
Så, på fredag blir det brallorna med en grå, mjuk tröja till.

 Och lite längre fram, blir det brallorna och denna helt ljuvliga, vita tröja.
Den är sååååå mjuk! Galet..

Hög krage och så mjuk, så mjuk och sitter så fint.
Det kommer att bli en riktig favorit som blir fin både till finbyxor, kort kjol, lång kjol, vita byxor och svarta.

Jag har bestämt mig för att inte "förbanna hösten och vintern" utan njuta av att kunna mysa till max.

Det har varit lite uppförsbacke efter sommaren.. Många på kontoret har gnällt över att man inte fått fart på benen.
Märkligt nog, med tanke på den fina sommaren och även fina hösten. Men energin finns inte och många sitter redan på förmiddagsfikat och undrar om man inte får gå hem...
Jag tror att det mycket hänger ihop med att vi jobbar i så långa och stora processer, så det är svårt att se något större resultat.
Men, igår var jag iväg på en invigning som verkligen visade att det kan blir resultat, ganska snabbt till och med.
3 år från att man fick första inputen på att något måste göras, var vi igår på invigningen. I vår värld är det otroligt snabbt jobbat.
Men det gjorde faktiskt att även jag fick ny och bra energi. Det var så himla roligt på flera sätt.
Själva invigningen, men även personerna jag träffade på plats. Jag kände att jag var på rätt plats och att jag vill fortsätta att vara där, på rätt plats, med alla dessa härliga människor.

Det är så lustigt hur vissa saker går i varandra och man träffar på folk från olika platser som ändå hänger ihop och har hängt med såå länge.
Det är också en orsak till att jag ibland blir så matt och nästan vill slänga in hatten, för att jag vet så mycket om vad som händer eller inte, i samhället i stort.
Ibland skulle det vara skönt att gå till ett jobb som är helt separerat från livet i övrigt liksom. Gå dit göra det jag ska och gå hem. Punkt.
Men jag skulle troligen bli larvigt uttråkad.
Det är också så himla lustigt hur makens och mitt liv är så sammanflätat, trots att vi inte längre jobbar ihop och nu gör heeelt olika saker, men ändå samma.
Vi var båda på plats igår, fast vi representerade helt olika organisationer. Vi fick en sån rolig kommentar av en person "måste ni hänga på samma mingel jämt" :-)

Jag hade ett mycket bra samtal med en person för ett par dagar sen, som satte tummen på exakt vad det handlar om för min del, att jag känner att jag tappat fart.
Det var samma sak förra hösten och jag känner inte alls igen svackorna.
Men, det är ju inte så konstigt.
Det har hänt mycket senaste 10 åren, höga toppar och djupa dalar. Små barn, företagande, inte företagande, projektjobb, annat jobb....
Nu senaste åren så har livet börjat snurra lite saktare, för mig. För andra snurrar det på, men det gör att jag känner att jag måste bromsa, för det kan inte snurra överallt.
Plötsligt, är barnen stora, klarar sig själva. Jag behövs, men inte så mycket i praktiken, så plötsligt har jag tid som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, eller rättare sagt, prioritera till vad.

För första gången på 26 år, har jag ibland haft dagar nu där jag både kunnat bestämma vad jag ska göra helt själv och även varit själv.
Det är ju svårt att förklara för någon som inte lever i en stor familj hur det är att plötsligt ha ett par timmar för mig själv! :-)
Men det gör ju att det sätter igång grejer i en. Tankar, funderingar och annalkande höst.
Under sommaren hinner man göra sånt som man gillar, man hinner vila och känner att man nog gärna skulle vilja fortsätta med det.
Det är ju lite så att när semestern börjar närma sig på våren -då är man ju uppe i maxfart och skulle kunna springa lite till.

Jag gillar ju hösten, men man går ju ändå mot mörkare tider liksom. Det gäller att få så mycket sol och ljus som det bara går nu och inte vara för hård med sig själv. Låt känslorna poppa upp utan att springa på dem.
Sitta still i båten liksom.

Och - jag ska vara ledig ett par dagar på höstlovet som jag ser mycket fram emot. Det blir en långhelg med lite födelsedagsfirande och häng på landet.
Jag har också lagt in om 3 dagar över jul som ger sammanlagt 12 dagar ledigt! Galet!
Och det är ju lite "vips" så är det jul.
Det gäller att hitta saker som drar igång drivet inom en. Ingen annan kan göra det åt en utan det är ett jobb man själv får se till att göra.
För länge sen frågade en chef mig "hur kan jag motivera dig" och mitt svar var "det kan du inte".
Det är mitt eget ansvar att hålla mig motiverad. Däremot kan en chef demotivera en, ganska lätt.
Men ska jag vänta på att någon annan ska få mig motiverat att göra ett bra jobb..jösses vilket ansvar!

Och det gäller att ha en plan och det har jag. Av en ren slump har jag ramlat över en jättespännande grej som jag ska göra "när jag blir stor" :-D
Det behöver inte alltid handla om jobb det där vad man ska bli när man blir stor, det kan handla om helt andra saker.
Och kanske har jag hittat det lagom tills jag fyller 50! :-D