En dag i taget..

Måndag.
Vi är trötta! :-)
Barnen har "dragit sig tillbaks" till sina rum fast klockan bara är 19
Det märks att vi varit lediga och nu är igång igen. Lite trött i mössan är vi.
Jag pallade inte någon högintensiv träning idag utan yogade lite och körde några magövningar.
Men i morgon då blir det till att svettas!

Jag är inne på dag två utan socker. Vi började ju igår, men jag åt inget socker igår heller faktiskt.
Just nu känner jag mig grymt taggad.
De ska banne mig gå!
Varför petar jag in mig skit jag inte "tål" och mår dåligt av?
Varför ser jag inte på socker som tex äpplen? Jag är allergisk, så jag äter det inte.
Idag pratade jag med en kollega om hela grejen.
När jag tog en sväng i lokalerna idag låg det en hel tallrik med kanelbullar i fikarummet!
Liksom!
Åhhh... Jag tog ingen. Och inte heller kollegan, för hon är glutenallergisk.
Och - allt som innehåller gluten låter hon bli utan problem. Är inte ens sugen.
Men hade någon lagt fram något sött och gott, glutenfritt, då hade hon ätit det!
Man funkar ju märkligt alltså.
Det som gör det mer på riktigt för mig nu, det är att jag måste krypa till korset och erkänna för sonen om jag ramlat dit.
DET är ju pinigt!
En dag i taget får jag ta.

Nåja.
Det är lite märkligt idag.
Jag har en föraning. En känsla.
Ibland har jag det och brukar ha rätt. Tyvärr.
Maken brukade garva åt mig förut. Slå bort det och skämta bort det. Men, under våra år har han alltför ofta fått höra "vad VAR det jag sa???".
Jag kan vara sådär att jag inte märker om någon är sur på mig eller så. Det kan gå mig helt förbi.
Men, andra saker, kan jag bara känna.
Mellan raderna. Och av saker som inte händer eller grejer som inte sägs.
Uppdateringar som inte görs.
Svar som inte ges.
Då ringer det varningsklockor hos mig.
Jag hatar överraskningar, men har blivit bättre genom åren (och med coachning för att förstå varför jag hatar det. ) på att ta det när det händer.
Men, jag tror att det är en stor orsak till att jag läser av och tar in, för att inte bli överraskad, sen.
Nu ska vi se om jag har rätt eller inte.
Nåt skit är på gång hur som.

Fick också höra idag om en rätt patetisk händelse. Folk är för kuliga. I stället för att ta eget ansvar, se och förstå att saker är lite galna och rätta till dem, så skyller man ifrån sig.
Skyller på andra och snackar skit.
Jag blev inte förvånad. Jag har förstått länge att man inte ska vända ryggen till. (och det känns bra att aldrig har sagt ett ont ord om vissa händelser eller personer, så att man har ryggen helt fri..)
Men, det brukar straffa sig.
Snackar man skit så får man igen det. Förr eller senare så ser folk igenom det.
Vilket redan har hänt.
Och när någon frågar "är det såhär?" och får svaret "nej, absolut inte, vem har sagt det??" då kommer ju den personen att förstå vid nästa tillfälle att det är en massa skitsnack.
Och det slår alltid tillbaka. Alltid.
Min morfar brukade säga "ljug inte! Man måste ha så sjukt bra minne om man ljuger, så det är lika bra att man talar sanning. Alltid. "
Och det har jag alltid levt efter. Vita lögner, ja. För att inte såra i onödan.
Men ljuga, nej.
Snacka skit. Nej.
Varför? Jag brukar tänka att det jag säger om någon eller något, ska jag kunna säga om personen/ personerna står bredvid.
Annars kan det vara.
Man kan tänka en massa, men vad nyttar det att snacka skit?

Nåja, man kan bara göra sitt bästa för att vara en bra människa själv. Och inte ramla i fällan.
Vara den bättre människan.
Åtminstone försöka.