Längtan.

Idag fick jag sota för att barnen är så pigga och glada på vardagsmorgnar.
Båda vaknade klockan 7:30i morse!
Tur att även jag gillar morgnar..;-)

Det är dimma och ganska kallt. Höst.
Jag längtar till landet. Galet mycket.
Men, den här helgen blev ju värsta kalashelgen, plus att maken och stora sonen ska på fotboll på söndag.
Det är så mysigt att ha honom hemma igen. Jag kan inte sluta tjata om det.
Särskilt en dag som denna.
Att ha honom i Stockholm igen och dottern här på heltid. Det går liksom inte att beskriva glädjen och värmen i det.
Det är ju lätt att tro att det är vi föräldrar som är barnens trygghet.
Men när de blir äldre så förändras det.
Förhållandet ändras.
DOM är min trygghet också. Det blev oerhört tydligt när stora sonen flyttade hem.
Det var en känsla som jag nästan kunde ta på. Trygghet.
Klart att jag är mamma, men i är ändå jämlika på ett annat sätt.
Nåja, det är skitkul att han och maken gör saker ihop igen. Som vuxna.

Så, det blev inget landet. Men nästa helg, då ska jag dit. Kosta vad det kosta vill...
Jag skulle egentligen behöva vara där nu. För att landa i tanken.
Göra saker med händerna, njuta av den höstiga doften...
Det är rastlösa tider just nu.
Jag är inte bra på att vänta på att andra ska göra det dom ska för att jag ska kunna göra det jag ska... ;-)
Men det är bara att göra det bästa av situationen.
Tur att nästa vecka är proppfull av kuligheter.  Sen kanske jag vet mer...

Nu ska jag försöka njuta av lördagen..