Och lite synd om dem har jag tyckt att det varit, för vi är ju inte lediga.
Jag jobbar och är inte hemma. Maken är dock hemma, nästan varje dag, men sitter instängd på kontoret och pluggar.
Sista tentan för denna termin nästa måndag. Yey!
Nåja, dom har ändå fixat det rätt bra hittills. Båda var ganska trötta när skolan slutade. Det är ju fullt ös i skolan och dom flyttade ju in i nya lokaler strax efter jul, vilket varit en omställning.
Framförallt Lilleman som nu är mitt i "snart tonåring" tiden behövde verkligen sova!
Men, det kan ju ändå bli rätt tråkigt att bara hänga hemma. Hittills har dom ändå lyckats roa sig själva.
Lilleman har gått all in på spel. Han tycker ju jämt att han får spela lite för lite... :-) Men nu har han fått spela dygnet runt tills han själv ruttnat.
Minime, hon har målat, ritat, pysslat och sett till att rummet ser ut som ett bombnedslag! :-)
Och så har jag försökt att roa dem på kvällarna när jag kommit hem och det har funkat rätt bra.
Det har heller inte varit så mycket tjafs som jag trott.
Plötsligt så har Minime kommit på att vissa spel är kul att spela två och så har dom gjort det.
Häromkvällen grävde dom fram Wii spelet och både bowlade och hoppade höjd. Riktigt kul!
Jag som gjorde annat stannade upp och bara nöjt av ljudet, för dom garvade hysteriskt mellan varven.
Det är så skönt när dom hittar gemensamma saker som dom kan enas runt och har kul.
Det kommer ju perioder där syskon inte har så mycket gemensamt eller ens vill umgås, så man får njuta av de perioder när dom gör det.
Det är lika med de stora barnen. En period sågs dom nästan inte alls, men nu tror jag att dom hörs av rätt ofta och ses när dom kan.
Det glädjer mig.
Varje gång jag pratar med någon av dem och berättar något och får höra "ja hon/ han sa det" så blir jag genuint glad.
Man kan inte vara säker på att syskon funkar, alla har ju olika personlighet, trots allt.
För ett tag sen frågade en kollega mig på lunchen "men, alltså, era stora barn, vill dom umgås med er? Ni verkar umgås så mycket, hela familjen?" .... och ja - det gör dom!
Men det ska man nog inte ta föregivet.
När jag var ganska ung, då drömde jag om en stor familj. MIN familj, med många barn. Minst 4.
Sen blev man äldre och kände att "näe..."
När jag sen fick äldsta sonen kände jag att ett barn nog räckte! :-)
Som tur var så hände det saker i livet där jag nästan fick lite panik och kände att han måste få ett helsyskon. Och så blev det, trots att det inte alls var självklart att det skulle bli så. Och vilken lycka att jag fick en dotter, som var helt säker på att jag bara skulle få killar! :-)
Efter det var jag ju jättenöjd.
Vid något tillfället längtade jag efter en trea, men äktenskapet var så dåligt att jag valde att inte ens släppa fram den känslan.
När jag sen träffade maken, var han tydlig med att han ville ha barn. Egna. Han har alltid älskat barnen jag hade med mig, men han ville ha ett eget.
Och efter lite om och men så kom ju Lilleman.
Då var maken nöjd. Men inte jag! :-) Det var lustigt hur starkt jag kände att jag inte var klar. Jag ville verkligen ha ett till om det bara gick och när Minime sen kom, så var det precis som att jag kände att det var hon jag väntat på och längtat efter.
Sen var jag klar! :-) I alla fall med småbarnsåren vill säga. Hade jag fått barn vid 3-4 års ålder...eller hellre 8 års åldern, då hade jag lätt haft ett par till. Det är ju så kul!
Men - nu har jag ju min stora, härliga familj, tack vare att det dykt upp lite svärdöttrar och svärsöner och barnbarn!
Den lyckan!
Vi är många, vi är bullriga och det är helt fantastiskt.
Den inre känslan av ensamhet, som jag alltid haft längst inne, är borta. Jag har själv fyllt det hålet med människor! :-)
Och jag är tacksam över att ha kunna göra det. Jag vet flera som har samma känsla utan att ha kunnat fylla hålet och sorgen är enorm.
Visst, man kan fylla på med andra människor, vänner, bekanta, kollegor osv, men känslan försvinner ändå inte.
(Och nej, alla vill absolute inte ha barn, eller familj, men de som vill och det inte går... det är svårt att ersätta det med något annat. )
Jag pratar mycket med en person som tagit saken i egna händer ganska sent i livet för att få sin familj efter att ha försökt fylla tiden och tomheten med andra saker. Dock har det blivit lite jobbigare än vad som var tänkt och den där drömmen blev något helt annat.
Och jag kan inte göra mycket annat än lyssna. Men min tacksamhet över att jag fick min familj är enorm.
Och att redan ha en till generation är ju helt magisk! Tänk att jag snart har en liten kille som kallar mig farmor! Om han får barn när han är 25, då är jag 73!
Med tanke på det, så borde man ju fått barn redan när man var 19-20 år! :-)
Samtidigt, jag har ju flera kollegor i min ålder som har barn som precis börjat i förskoleklass. Dom har ju inte en chans att ens uppleva barnbarn.
Sorgligt..
Nåja. Jag var hos en granne och fiskade upp en liten kana häromdagen till barnbarnet!
Den ska vi ha på landet som han kan klättra på!
Gör inte så ont att ramla från den här.....
Så jag körde lite yoga vilket var otroligt skönt. Sen knatade jag till jobbet i min 26 år gamla kjol! :-)
Den har hållit och nu kan jag ha den igen.
Regnet slog mot rutan flera gånger..
Jag hann beta av mycket av det som ska göras den här veckan, så det blir en otroligt lugn sådan.
Men det finns förberedelser inför hösten att göra som tur är. Och det blir korta arbetsdagar.
Idag fick jag en bok jag beställde förra veckan. En sann historia.
Jag är inne i en sån period nu där jag läser om kvinnoöden på löpande band. Kanske inte så bra...Det är ju deppigt.
Men intressant och viktigt.
"Godiset" jag gjorde häromkvällen blev riktigt bra. Här är det mörk choklad med salta nötter. Man tar två små bitar, sen är man nöjd.
Man får kanske leta fram ett par jeans?
Men nu ska jag krypa i säng med min nya bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar