Tacksamhet.

Oj, vad det blev höst! Bara sådär!
Det började regna i förrgår kväll och på natten när jag var uppe med lilleman som gick i sömnen, hörde jag hur det rev och slet i fönsterblecken.
Det kändes som en mindre storm.
Och som det regnade igår morse! Vi brukar inte mjäka med barnen, men Lilleman var hyfsat förkyld, så vi la faktiskt cyklarna i varsin bil och körde dem till skolan.
Och det öste ner!

Jag åkte på ett möte, till makens jobb faktiskt, strax innan lunch och E4 var inte kul. Jag brukar sällan bry mig om väglag, både regn, snö och halka funkar, men igår var det inte skoj.
Regnet öste ner, vägen var som en sjö och det bara sprutade vatten runt alla bilar för att inte prata om långtradare!
Inte skoj.
Fram kom jag i alla fall och mötet gick bra.
Det blir ju alltid lite lustigt när man möts såhär och folk inte vet att maken och jag är gifta.
Han var inte med på just det här mötet, men han kom förbi och åt lunch samtidigt som vi åt och då blir det ju lite höjda ögonbryn när vi tar i hand först och han sen säger "tjena snygging" och så får jag en puss på kinden eller ibland på munnen! :-) (Man får ju anpassa sig till vem som är med. Vissa garvar men för vissa kan det vara obekvämt..)

Mitt i mötet får jag ett meddelande av maken att han åkt hem, för Lilleman hade hört av sig och varit lite ynklig.
Det regnade inte lika mycket på hemvägen, men trafiken var seg ändå.
Hur skönt är det inte att slippa bila vardagsvis?

Väl hemma mötte jag en rätt rosslig och febrig kille som låg nerbäddad i soffan. Maken hade varit via apoteket och fyllt på förrådet, som vi upptäckte var tomt här!
Alla mediciner är kvar på landet.

Jag hoppade direkt i mjukisbrallorna och tände en massa ljus!
Är det skitväder så kan man lika gärna njuta av det!

Är det något som är mysigt med hösten så är det ju ljusen man kan tända.

Sen blev det "sten, sax, påse" om vem som skulle vabba. Egentligen är han ju så stor nu att han klarar sig. Men är man jättefebrig så är det inte så kul att ligga hemma själv och just den här veckan har vi dagar då det går att jobba hemma.
Idag är vi tom uppmanade att jobba hemma hos oss, för att det är en stor flytt i huset jag sitter i.
Så, jag tog förmiddagen idag.
Jag sov lite längre och lät Lilleman sova ut (Han vakande 10:30!) och skjutsade Minime till skolan.
Hon är inte så förtjust i cyklandet så hon var ju mer än lycklig att få åka bil! :-)

Maken hämtar henne när hon slutar och jobbar hemma på eftermiddagen i stället. Det är ju guld att vi kan göra det!
Framförallt har vi godare kaffe hemma än på något av våra jobb! :-)
Jag ska ta en sväng till Naprapaten innan jag smyger in på kontoret och ser om det överhuvudtaget är lönt att vara där idag.

Det är verkligen skönt att kunna jobba som vi gör.
Jag pratade med en person, som också drivit eget en lång tid, om det för ett tag sen. Stora fördelen med att vara egen företagare är att man bestämmer sina tider själv. MEN- det blir ju ofta jobb jämt. Morgon som kväll och även helg.
Ska något göras, så gör man det. Kunden kommer alltid först och fakturan ska ut om det ska komma in pengar så att man kan ta lön.
Har man ett jobb som vi har nu, då är det nästan som att driva eget, men med alla fördelar och tryggheten! :-)
Den personen och jag var rörande överens om att det inte alls är dumt att vara anställd.
Men det har tagit oss båda många år att landa i att det "bara är ett jobb". Dvs man gör naturligtvis det bästa man kan i alla lägen och levererar det som efterfrågas, i tid och med kvalitet. Men. Det är ett jobb.
Det är inte på liv och död. I alla fall väldigt sällan! :-)
Bara det att make igår reste på sig och gick hem, när Lilleman ringde, det skulle inte ha hänt för ett par år sedan.
Tidigare"måste" han alltid något. Och så är det ju. Man har ju alltid något i pipen. Men nu har vi landat i att det kanske kan vänta, tills dagen därpå? Eller någon annan kan ta mötet eller svara på mailet.
Så har vi ju aldrig haft det.
Även lönen kom på tal för ett tag sen och tja, vi tjänar ju inte så mycket i offentlig förvaltning.
Men, det finns annat som jag uppskattar.
Närheten. Flextiderna. Att kunna jobba hemma. Semesterdagarna! Jag har 31 dagar och kan växla in 6 st till. Det är ju galet många dagar!
De flesta lov är många i organisationen lediga, så verksamheten stannar liksom av. Det läggs sällan möten på tex höstlovet eller påsklovet för att man tar hänsyn till att skolorna är stängda.
Och det läggs sällan möten innan 9 på morgonen och 16 på eftermiddagen, av den enkla anledningen att man ska kunna hämta på förskolan.
Sånt är mer värt än en jättehög lön där man inte får livet att gå ihop sig.

Och vi har verkligen landat senaste året. Det märks väldigt tydligt. Lite beror det på att barnen blivit större, men även att vi har landat i livet på något vis.
Stora beslut har tagits och otydlighet har förtydligats. Vi vet verkligen vad vi vill nu och vad som ska hända under tiden vi väntar på att uppnå målen.
Maken och jag är både tacksamma men även lite förvånade över att vi kom ut på andra sidan och fortfarande älskar varandra.
Mer nu än någonsin. Men det kunde rätt lätt ha gått åt pipan när det var som värst.
Men det gjorde inte det och nu skördar vi på något vis..

Jag fick frågan häromdagen: Är allt bra, du är så tyst?
Och det stämmer nog för jag har liksom gått ner i varv rakt igenom. Det snurrar saktare inom mig och runt mig. Trots att hösten är full av aktiviteter och kalendern löjligt full.
Jag är ändå lugn. I vissa lägen känns det som att det blåser och snurrar, men jag står stadigt mitt i och påverkas inte.
Jag njuter av att lyssna och iaktta. Jag har lagt bort tidstjuvar och energitjuvar.

Det händer massor med ganska dramatiska saker bland familj, vänner och bekanta, vilket gör att det känns ännu lugnare hos oss.
Samtidigt gör det mig lite rädd. Vad ska hända nu när det känns som att allt har fallit på plats?
Det finns alltid i bakhuvudet. Att verkligen njuta av att det är såhär nu. Det kan vända när som helst.

Men jag tror att det är det här som gör att jag hela tiden längtar till landet.
Att kunna gå ut i skogen och sätta mig på en stubbe. Gå ner och sitta på bryggan. Bara njuta av livet.
Det hänger säkert ihop med åldern också.
Och att jag för första gången på snart 25 år inte har små barn!

Tacksamhet är ordet jag ofta tänker nu.