Det är svårt för andra, som inte har problem med sockret att förstå vilken kamp det är att låta bli, om man har problem med det vita giftet.
I tisdags var det stora flyttdagen på jobbet. Vi har blivit sisådär 20 personer fler över sommaren och hela souterrängvåningen har byggts om från post, vaktmästeri och tryckeri, till kontorslandskap.
Vi var ytterst tveksamma när idén kläcktes. VEM vill sitta i källaren liksom?
Men, vartefter det byggdes så blev det mer "jahaaa...hmmm.... där kanske man vill sitta?" :-)
Jag sitter kvar där jag suttit nu drygt ett år. Men sen får vi se, det kan hända att jag också piper ner när jag ser hur och var alla sitter.
Om jag ska sitta i storrum, då vill jag inte sitta mitt i smeten, utan i ett hörn eller så.
Samtidigt skulle jag behöva sitta närmare vissa kollegor än jag gör nu.
Men, vi har flera snygga och sköna soffor där jag nog kommer att sitta mycket! :-)
Nåja, när alla flyttat bjöd chefen på riktigt färska bullar. Och -finns det något godare än färska bullar???
Åh...men jag tog ingen! Jag åkte på att lägga alla som blev över i påsar och frysa och jag tog ingen då heller!
För mig är det stort, när det ligger socker mitt framför näsan och jag inte äter.
Likadant var det på måndagens möte, där det kom kaffe och godsaker till mötet. Nästan alla tog och jag sa nej tack.
Och nu säger jag ofta det: "Jag äter inte socker"... Precis som att andra inte äter fisk eller nötter.
Jag är allergisk.
Men det är en daglig kamp, verkligen.
Igår var vi iväg på en lite märklig grej. Makens farmor har flyttat till ålderdomshem och nu var vi närmaste där och plockade ut saker som vi ville ha.
Anledningen till att det känns märkligt är ju att hon fortfarande lever! Men, hon har tagit med sig allt hon vill ha och får plats med och nu ska lägenheten hon tidigare bott i säljas.
Och - tanten har mycket fina saker! Har alltid haft!
Jag brukar gå runt där och dregla över fina saker när hon bodde där! :-)
Och som tur är, så har jag helt annan smak, än många andra i familjen! :-D
Det var tom så att min svärmor sa till maken "säg åt henne att komma! Det finns massor som ingen annan vill ha!"... Jag vet inte om det är en komplimang direkt... :-D
Och vad är då det? Jo, dukar i olika former. Många både handvirkade och handstickade!
Jag plockade ut sådana som jag funderar på att faktiskt sätta upp som solskydd i fönster på landet.
Och som små gardiner.
Jag fick också flera kannor. Jag som älskar kannor! :-)
Det går ju liksom inte...
Här står inte alla kannor jag har.... det säger en del om hur mycket jag gillar kannor!
Och när dom är gamla och lite slitna, då är dom ju som bäst.
Och - jag fick ett höganäskrus som är enormt stort! Som jag har stått och hållit i sådana och varit för snål för att köpa ett.
Som sagt, det kändes lite märkligt att gå runt och plocka i hennes grejer, men hon ville att vi skulle göra det. Och det är ju kul att kunna återanvända fina saker.
Den här veckan har gått så fort! Lilleman är på benen igen även om han är hostig, men det kan man ju vara länge, så det blev skola idag.
Stora dottern hörde av sig och undrade vad vi skulle göra i helgen. Jag:"Njäe, inget, bara hänga hemma..."
Sen kom jag på att jag ska iväg på på kurs nästan hela lördagen, dottern ska träna och vi ska på kräftskiva på kvällen..
Lilleman ska på kalas på söndag, så det måste köpas present.. och maken och jag ska iväg på lite skoj på fredag kväll...
Så..tja, det där "vi ska bara hänga i radhuset" var inte riktigt så när jag tänkte efter...
Stora sonen hörde av sig om vi skulle träffas i helgen, men han gav upp rätt fort.
"det är lika fullt som som vanligt alltså" konstaterade han.. :-)
Lite surt att inte hinna med dem den här helgen..
Dom har rätt fullt upp dom med, så vi ses alldeles för sällan.. :-(
Dottern, hon kommer hit ändå, trots att vi far fram och tillbaks, så då ska vi passa på att gå på Bio, bara maken och jag, för det var så länge sedan vi gjorde något sånt.
De små klarar sig ju utan barnvakt, egentligen, men just kvällar har vi inte varit borta så länge än.
Lilleman vill inte följa med på kräftskivan heller, så dottern erbjöd sig att hänga med honom en stund på kvällen när vi är borta och det tycker han ju är kul, trots att han erbjöd sig att vara hemma själv.
Jag längtar ju till landet som en tok, men det blir inte förrän nästa helg. Då ska jag jobba på lördagen, men åker från landet. Det går inte att vänta längre nu, nu måste vi ut!
Det har hänt lite med byggförberedelserna...det har varit lite översvämning så en granne åkte och köpte en dränkpump åt oss (har man bästa grannarna eller?)
Rivningslovet väntar vi fortfarande på... Hur segt är det inte??? Vi måste snart påbörja rivandet om vi ska ha en suck att hålla någon sorts tidsplan.
Vi har ju tagit lite semester runt höstlovet för att påbörja rivningen. Vi måste boka in både elektriker, VVS personer och en container.
Inget av det går att göra innan vi fått ett ok.
Frustrerande är ordet.
Är det något som inte funkar i hela länet vi bor i, så är det bygglovsärenden!
Nåja.
Idag är det torsdag och veckan har varit bra. Lagom mycket jobb, roliga grejer och min nya kollega och jag har börjat hitta vårt sätt att jobba.
Vi kommer att komplettera varandra väldigt bra, det märks.
På avdelningen är det lite komiskt nu, för vi har fått så många nya kollegor! Man har ingen som helst aning om vem som jobbar, vem är besökare, vem är konsult osv.
Man får presentera sig varje dag för flera personer.
Vi som har jobbat en stund, även om det inte är så länge, känner oss lite lätt förvirrade och jag kan bara tänka mig hur de som precis börjat känner sig!
För mig känns det riktigt bra att äntligen känna mig "gammal i huset" . :-)
Idag hade jag ett möte med en väldigt inspirerande företagare tillsammans med en annan person, som driver en spännande verksamhet (det är det jag gillar allra mest, när jag träffar en person och direkt känner "du ska träffa den här personen som jag känner" och så får jag till ett möte och det blir jättebra och jag vet att företagaren kommer att kunna ta sin verksamhet till en ny höjd tack vare att jag har fört dessa två personer samman! ) och när vi lyssnade på den här företagaren kände jag igen så mycket han pratade om, hur det är att vara i starten av något spännande, men också behöva lägga ner sin själ och jobba 20 timmar per dygn.
Det kommer att lossna och han kommer att tjäna grymma pengar, tror jag. Men slitet....
Jag tror till och med att jag skulle ha ett spännande jobb där om jag ville, han söker nämligen en person som behöver göra sådant som jag kan, men det är inte alls aktuellt.
Att vara mitt i den cirkusen och mitt i stormens öga.. Nej, det har jag gjort.
Kanske, kanske, när barnen är så stora att dom klarar sig helt själva.
Men nu.
Nu är jag så tillfreds att det är löjligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar