Barnen hade sportlov förra veckan.
Maken och jag jobbade, men nu kan vi ju göra det lika bra från landet, så vi pep iväg så snart vi kunde på fredagen innan.
Isen har gått, men det är fortfarande kallt.
Vi hade inga stora planer förutom att vara tillsammans och landa.
Vila. Sova. Utöver att vi jobbade som vanligt. Men det är ändå något annat där ute och många hade semester så det var lugnare även för mig.
Och - maken och jag hade landat i att det familjen behöver mest just nu är - en hund!
Vi har pratat om det länge. Barnen har tjatat och önskat, länge.
Men vi har inte tyckt att vi haft tiden och den storlek som främst Lilleman önskar, är för stor när man bor i radhus stor del av tiden.
Men nu landade vi i att vi hade ett litet annat syfte med hund än vi tidigare tänkt och att det bör bli en mindre variant, dvs en som går bra att ha i radhus.
Och även om vi inte är allergiska mot hund, utan katt, ville vi ändå välja en så kallad "allergi vänligare" sort.
Dom är oftast små eller mellanstora.
Eftersom att vi önskade få tag på en hund ganska snart, inte vänta ett halvår eller år, så förstod vi att vi knappast skulle hitta valp hos en uppfödare, för de valpar som finns nu är oftast tingade redan innan dom föds.
Det finns intresselistor och väntelistor.
Många uppfödare har också rätt märkliga krav på den som köper valp. Inte sånt som är rätt självklart, att man ska kunna beskriva vilken sorts familj den ska bo med, vilken tid man har eller om man är hund van eller inte.
Många har andra konstiga krav. Man måste gå valpkurs, även om man haft hund innan. Man ska ställa ut den, man ska tävla med den, man ska gå på valpträffar och uppfödaren ska träffa hunden X antal gånger per år och -herre gud!
Jag blev alldeles svettig av att läsa allt som räknas upp.
Jag har haft hund, flera stycken, jag behöver inte gå valpkurs för att lära den det mest basala.
Lilleman har sjukt bra hand med hundar och kommer att kunna träna vilken hund som helst nästan med lite stöd. Kurs går vi troligen så småningom, men det vill jag välja själv.
Jag vill inte ha en utställningshund, jag vill inte ha valpar och jag vill inte ha något krav på att träffa vare sig uppfödare eller andra valpägare om jag inte vill.
Så, rätt fort insåg jag att det måste bli en lite äldre hund. Kanske tom vuxen sådan.
Och är den yngre, är den troligen importerad.
Jag ville absolut inte köpa någon smuggelhund, men importerad funkar ju om alla papper finns.
Och sådana fanns det lite grand av.
Vi hade en Bichon Frisé på gång. Vi stod tom med jackan på för att hämta den, när vi insåg att något inte stämde.
Efter lite grävande insåg vi att hunden inte ägdes av den som sålde den.
Sen insåg vi också att annonsen inte riktigt stämde. Troligen var det inte rätt hund på bilderna..
Så det köpet blev inte av.
Surt! Hundbädden stod redan klar...
Men så sent en kväll såg jag en annons om en drygt 4 månaders tik som sökte nytt hem.
Egentligen inte en ras maken var sugen på men när han såg henne sa han "köp henne!".
Jag var precis på väg att maila ägaren när annonsen togs bort!
Surt! Jag kunde knappt sova den natten.
Morgonen efter svarade jag på två andra annonser på ännu ej leveransklara valpar, när annonsen dök upp igen!
Och jag fick svar direkt.
Tiken fanns kvar. Det var en ung tjej som hade den och insåg att tiden inte fanns och även om hon nu studerar mest på distans, insåg hon att en hund kräver mycket mer tid än hon trott.
Hon hade en kanin innan och trodde väl att en hund var typ samma.
Minime och jag hoppade i bilen och drog till andra sidan stan.
Även denna hund är importerad, vilket ägaren inte riktigt fattat tror jag. Men det såg jag ju direkt, för hon har ett utländsk pass. Men, i passet fanns alla vaccineringar noterade, tom rabiesvaccin. Och en svensk veterinär har besiktat henne utan anmärkningar, för inte så länge sedan.
Och - hon var ID registrerad som en Pomerainier, men hon är absolut inte renrasig, det såg jag också direkt. Hon var betydligt större och högre på benen än vad en pommvalp är vid samma ålder.
Även veterinären har skrivit i Pomerainier blandras i besiktningspappret.
Men hon var ju galet söt! Och hoppade direkt upp i Minimes knä. Så det gick ju inte att lämna henne där.
Hon var även registrerad på tjejen som sålde henne, viket ju var bra! :-D
Så vi pyntade och åkte hem med henne.
Säljaren var ganska ledsen, men insåg att det bara var att riva plåstret, att dra ut på det gör inte saken bättre.
Jag var orolig över den långa bilresan, men hon snurrade ihop sig i Minimes knä och sov hela vägen hem.
Första dygnet var lite spännande.
Vi var ju många fler än hon var van vid, det låter hos oss jämt och doftar ju massa nytt. Och tomten på landet gigantiskt stor mot vad hon var van vid.
Det blev mycket bära, klappa och gosa för att få henne trygg.
Säljaren sa "hon är inte helt rumsren" och jag tänkte att jaha, men det löser sig nog rätt fort med en stor tomt att springa på.
Vi insåg dock rätt fort att hon inte var rumsren alls!
Hon var också otroligt hungrig.
När jag tog fram maten bokstavligen hoppade hon på stället och skällde. Hon formligen vräkte i sig!
Jag fyllde på så att hon till slut inte ville ha mer.
Hon var så märkligt lugn. Hon är fortfarande valp, knappt 5 månader, men väldigt lugn.
Mig släppte hon inte med blicken och gick mig i hälarna första dygnen.
Jag valde också att bädda åt mig på soffan och sova med henne och hon sov på mig första nätterna.
Hon fick springa av sig massor och piggnade på sig fort. Blev mer valpig där det är full fart en stund och sen sova en stund.
Och vi började träna på att bli rumsren vilket gått ganska fort. Det händer fortfarande olyckor men inte alls i samma omfattning.
Hon är sååå fin!
Jag var lite orolig när hon, jag och Minime flyttade hem till radhuset när sportlovet var över, men det har gått jättebra.
Fördelen här är att jag kan släppa ut henne på baksidan, utan koppel och hon kan fara runt.
Och - hon är mörkrädd, så det är lättare att ta kvällspromenader här där det finns gatlampor.
Hon har sån personlighet att man bara garvar åt henne!
Vissa matskålar går inte. Viss plats för matskål går inte.
Och så är hon som sagt sjukt mörkrädd, vilket vi jobbar på.
Och ja det mest är läskigt. Saker som låter, skramlar, fladdrar osv. Så det jobbar vi bort nu.
Vi är en familj som låter mycket, vi är många och vi är ute mycket.
Och hon vänjer sig otroligt fort.
Hon är löjligt lättlärd och Lilleman har storslagna planer på att både lydnadsträna henne och köra agility.
Nu är hon också mycket tryggare och har tom lagt sig att sova på en annan våning än den jag är på. Det är stort!
Hon har också lagt på sig en del, det ser jag när jag tittar på första bilderna.
Vi vägde henne häromdagen och hon har gått upp ca 200 gram på en vecka. Men jag håller inte igen med maten och hon får minst 3 mål om dagen.
Hon är så pigg och springer mycket och kan gå långt och behöver ju mat då.
Vi har vant henne vid att borsta tänderna, bada och borstas. Och hon finner sig i det mesta.
Hon skäller väldigt sällan.
När hon är hungrig (men har redan lärt sig att sätta sig och vänta på maten) och ibland när hon vill ut.
Hon är en fantastisk karaktär och vi är så förälskade alla.
På något konstigt sätt är hon helt självklar och det känns som att vi alltid haft henne!
Tom maken, som tyckte att hon var löjligt liten och ingen "hund" saknar henne nu när vi bor på annat ställe.
Han var förbi och hämtade en grej i början av veckan och då blev hon så glad när hon såg honom! :-)
Och Minime är ju hennes favvo. När hon gått till skolan på morgonen så sitter hon utanför hennes dörr och skrapar med tassen. Så sött så man bara dör! :-)
Tänk så det kan bli!
Så samtidigt som det är tungt i perioder, så kommer det här året att bli ett rätt galet år, där det händer massa roligt!
