Jag fick en fråga häromdagen: "Ska ni vara på landet på semestern?
Svaret blev nej - vi äger det inte längre.
Vi sålde landet för ett tag sedan och lämnade över nycklarna i veckan.
Vårt älskade sommarställe, som vi lagt så mycket tid, energi, pengar och hjärta i, nu har en annan stor och bullrig familj flyttat in och gjort det till sitt!
Det var inte ätt lätt beslut, men ett helt rätt beslut att ta.
Många runt oss är rätt förvånade och snopna. Jag har fått frågan flera gånger om jag är ledsen och hur jag ska klara av att lämna det ifrån mig, främst trädgården, men när beslutet väl var taget, så tittar jag inte bakåt.
Men visst, när jag var där och städade ur alla hus dagarna innan vi lämnade över nycklarna, så var det ju med en klump i halsen.
När jag torkade golvet efter mig och stannade upp i dörren och tittade in en sista gång - då var det tungt!
Och här kommer jag garanterat att plaska runt igen, med barnbarnet som bor kvar där ute med sina föräldrar. Det gör också att det känns lättare.
Varför säljer vi då det här fantastiska stället?
Det finns flera orsaker till det, men den största orsaken är att vi fanns oss trivas i vårt Dallashus så mycket bättre än vi ens vågat hoppas på.
Både huset och platsen. Omgivningar är magiska!
Så, plötsligt fick vi samma upplevelser "hemma" som på landet, bara närmare till allt.
Det blev ju också sån otur att precis när vi köpte Dallashuset så träffade ju skiten fläkten på flera sätt. Krig i Ukraina tex, höjda räntor, högt elpris osv osv.
Så vi kall ställde landet på hösten och sen har vi i stort sett inte varit där alls.
Det har varit för dyrt att dra igång husen för att vara där en helg då och då så då fick det stå kallt.
Vi märker ju också att vi inte är unga längre och det är tungt att ha två stora fastigheter som ska skötas, vilket vi var medvetna om när vi köpte Dallashuset, men vi ville ändå testa att ha kvar båda.
Alla hus behöver underhållas och bos i, annars mår de inte bra, så vi kände i höstas att vi behöver göra ett val - var där mer - eller sälja det.
Vi har en kompis som är mäklare, som vi berättade för vad vi funderade på och plötsligt så hör han av sig här på vårkanten och säger att han har en familj, som är lika stor som vår - som vill köpa det.
Dom har varit där på visning ett par gånger och hälsat på när vi har varit där och röjt efter att dom köpt det, hela stora familjen och vi har skrattat åt att även dom är en "cirkus" :-D
Fantastiska människor flyttar in och kommer att älska platsen lika mycket som vi gjort.
Här har vi firat många högtider, födelsedagar, jular, midsomrar och två bröllop. Platsen kommer alltid att finnas i våra hjärtan <3
Att vi fick det sålt så plötsligt har gjort att maj har varit helt hysterisk!
Köparna ville ha tillgång innan midsommar, gärna veckan innan vilket vi ju förstod. Så vi kavlade upp ärmarna och körde. Varje ledig tid under maj. Från 8 på morgnarna till 20 på kvällen lördag och söndag varje helg.
Vi har kört galna mängder med sopor till återvinningen och galna mängder kartonger hem till huset.
För att sortera och släng eller lägga på vinden.
Vi har haft dubbelt av mycket för att slippa släpa saker fram och tillbaka och nu behövde mycket rensas ut.
Vi har inte känt efter om vi har varit trötta utan bara kört på då vi hade en deadline.
Det var jätteskönt att jag kunde flyttstäda när det var ledig torsdag och sen ha helgen ledig sedan.
Men vi är ju helt slut.
Så, typiskt nog blev jag ju förkyld som attan efteråt. Jag har känt att det varit något i kroppen och jag har haft lite ont i halsen och bihålorna och när allt sen föll på plats och vi lämnat nycklarna, då blev jag sjuk.
Rätt väntat. Det har snurrat en förkylning i huset ett par veckor och nu krokande jag också.
Men - det lugnar ju ner sig nu och snart är det dags för lite semester.
Nu lägger vi tid och energi på Dallashuset som nästan är färdigrenoverat. Vi har ett badrum kvar, ska bygga ett garage och göra lite annat fix.
Jag ska få ordning på trädgården, som ju är så mycket mindre än den på landet!
Många är som sagt förvånade över att vi tar det här beslutet, men det som är det härliga med maken och mig är att vi aldrig är rädda för förändring eller ändring.
När något inte längre känns bra, då ändrar vi på det och som tur är så är vi ofta överens om när stora beslut behöver tas.
Var sak har sin tid och nu kommer en ny tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar