Varmare väder - gladare hundar.

Inte dumt att vakna till nollan idag (och mera snö!) Som sagt, för mig får det snöa nästan hur mycket som helst, men minus 15 är inte kul. 

Vi tog två promenader under lördagen, då Heidi blev skruttig vid första försöket. Det märktes att Bella inte var klar, hon ville inte gå in när vi var hemma. 

Jag kände mig också besviken, för just långa promenader på helgen är kul. 

Så när det gått en stund och jag kände att Heidi var stabil, då gick vi ut igen och upp i skogen. 

Det var så härligt att se alla som var ute på isen, åkte skridskor och åkte skidor. 

Jag har en väldig respekt för isar, så jag skulle inte gå ut utan ispiggar, även då man ser att det är plogat och många är ute. 

Det kan finnas sprickor och annat. 

Där är jag lite feg. Nu har det ju varit kallt så pass länge att det garantera är rätt tjock is. 

Men nu är det skönt med lite varmare väder. Idag kan man göra snögubbar! :-)

Och idag hängde Heidi glatt med och dom sprang runt som små dårar i snön. 

Vi har ju fått kämpa med hundmöten lite till och från som så många gör.
Idag mötte vi ganska många då vi var ute mitt på dagen i stället för på morgonen. Vid ett möte fick jag båda att faktiskt trava bredvid mig (det går alltid bättre om dom sitter still och tittar) och strunta i hunden vi mötte. 
Den hundägaren fick också kämpa lite med sin och det kändes så bra när hon sa "gå bara förbi, dom sitter så fint där" :-) 

Jag lägger aldrig någon vikt på hundar vi mötet utan koncentrerar mig till hundra på mina och står ofta med ryggen emot, så att jag liksom blockar dem. Det gör dem tryggare att jag står emellan och jag ser om dom får för sig att göra ett ryck eller hopp. 

Heidi skäller sällan längre och gör ytterst sällan utfall, bara om hon blir överraskad och om hon hinner skvallra men vi missar det. Då skäller hon. 
Heidi skäller oftare, men sällan på hunden i fråga utan mer på att vi är långsamma med godiset! :-)

Så, lägger man ett par godisar på backen, då ser hon inte andra hundar. 

Det är skönt att det börjar bli lite ordning på båda, tack vare både ökad ålder och träning i olika former. 

Sen är det ju så att vad som är "problem" är ju upp till var och en. Det jag tycker är problem kanske ingen annan tycker och tvärsom. 

Nåja, nu är det dags för ny arbetsvecka igen och jag försöker hitta motivation. 

Jag hade som sagt ett samtal med min blivande chef häromdagen och fick vet hur min introduktion ska gå till. 

Och en mer planerad och genomarbetad introduktion har jag nog inte fått i något tidigare jobb!
Han har fattat att om han tar sig tid från sina fulla dagar att verkligen introducera mig väl, så kommer jag att bli självgående mycket snabbare än annars.
I alla tidigare jobb har jag fått en dator och en telefon och sen fått uppfinna hjulet, nästan. 

Mer eller mindre halvdassiga introduktioner.
Så det här ska verkligen bli roligt att få lära sig både arbetsuppgifterna grundligt men även lära mig om bolaget från grunden. 
Det är bara tre veckor kvar nu, men det känns oändligt långt. Innan jul var det inga som helst problem att jobba på som vanligt, men nu känns det trögt. 
Jag simmar så att huvudet är över vatten, men det blir inga djupdyk och inga hopp från trampolinen. :-)

Så jag får verkligen bita ihop och göra mitt allra bästa nu sista tiden.
Jag ska lägga in om semester sista veckan så att jag bara jobbar tre dagar. Jag tror också att jag kan lägga in ytterligare en dag ledigt om jag inte räknat fel. Alltid något, då är det bara 12 arbetsdagar kvar.  :-)

Oron nu är ju att hålla mig och oss friska! 

Det går så mycket skit överallt och alla är sjuka överallt. Nästan så att jag skulle vilja gå in i karantän tills det är dags. 

Och även hålla barnen i samma karantän! ;-) 

Jag ska på mammografi i veckan - det är tredje försöket efter att ha varit sjuk båda tidigare gångerna! Det är ju ovanligt för att vara mig! 

Häromdagen lyssnade jag på en kvinna som skrivit en bok om barnlöshet, självvald sådan. Och att man då blir väldigt utanför när man kommer i 40 års åldern när alla har barn i skolåldern och all tid äts upp av familjen - och hon lever ett helt annat liv.
Ingen värdering i något av liven, men det slog mig att jag inte vet hur det livet ens skulle gå till. :-)

Vad gör man med all tid om man bara har sig själv?

När man är en sån stor familj som vi är, då är det ju alltid något liksom, både på gott och ont. 
Mycket roliga händelser och upplevelser, men också mycket oro och saker som ska lösas. 

För mig blir ju livet utan familj lika obegripligt som säker mitt liv är för den som är själv.  Ibland kan jag ju avundas det livet. Hur lätt vore inte det? :-D 
Sen skulle jag ju inte vilja ha livet på något annat sätt än jag har det, förstås. Stor familj har jag alltid velat ha och ju äldre barnen blir ju roligare blir det. 
Jag är ingen småbarnsmamma direkt, jag gillar tonåringar och vuxna barn bäst! ;-) 

Samtidigt som jag faktiskt längtar till att det två yngsta är vuxna, självgående och kanske tom utflugna, så undrar jag ju hur det livet blir.
Bäst är det ju att dom är stora, självgående men hemma boende, då får man ju det bästa av båda världarna. Dom sköter sig själv men jag har dom nära. :-)