Påskveckan.

 Jag har ganska långt tålamod, även med mig själv, men när jag får nog så får jag som nog. Jättenog!
Och det fick jag nu. 

Det är ju inget nytt under solen utan handlar om socker. Det som lätt styr mitt liv.
Jag har haft perioder där jag slutat äta socker och mått superbra. Jättebra på alla sätt. 
Sen behöver det inte så mycket för att jag ska halka av banan, äta lite socker och sen fortsätta. Det går jättefort.
Nu hade jag en lång sockerfri period, flera år faktisk. Sen kom pandemin och jag började jobba mer hemma, men höll ändå mig på den smala banan. 
Sen hände dock något för nästan precis ett år sedan, som gjorde att jag tappade fotfästet helt. Jag orkade inte hålla mot och vips började jag äta godis under påsken och på den vägen är det.
Som tur är så skaffade vi ju hund i samma veva, så det har inte påverkat vikten så jättemycket, förrän nu.
Jag äter ju sakta men säkert mer och mer och även sämre mat och då kan inga hundpromenader i världen göra så att inte kläderna sitter åt.

Jag har tänkt på det ett tag att jag måste göra ett totalstopp nu igen. Helt enkelt sluta helt, inte äta något alls som kan trigga igång det.
Det är alltid ett par skitjobbiga veckor och sen går det av sig själv. 

Nu är jag där igen. Och nu är det dags. Jag tänkte häromdagen "är det någon idé innan påsk?" men sen slog det mig att det måste ske innan påsk! Annars äter jag om möjligt ännu mer socker!

Så, nu är det dags. 
Avsockrandet börjar NU. Och då gäller det ju allt som innehåller mycket socker, inte bara det uppenbara som godis, bullar och kakor. 
Vitt bröd, viss frukt och lite annat som triggar igång suget.
Jag måste vara väldigt motiverad för att palla att sluta, men det är jag nu. Jag har ju även en full garderob med kläder jag vill kunna använda och det går inte nu. 
Usch. 

Men det hänger väldigt lite på vikten. Det är mest det allmänna måendet. Jag vaknade härom morgonen och var skitsur!!
Verkligen sur. Och jag kände hur mycket socker jag peta i mig. Mängder! Och jag mår inte bra av det. 
Sover dåligt. 
Så nu har jag dragit i handbromsen på sockret och snart kommer jag även att kunna inför den där härliga regeln "inget i munnen efter 18"
Men jag tror att jag ska sträcka det till 19 för ibland går jag med hundar innan middagen, beroende på när morgonpromenaden blev av osv. 

Nåja. 
Veckan har gått rekord fort! 
På jobbet, där flyttar vi igen. (Mycket flytt nu! Vi är tre kollegor som även byter privat bostad i sommar/ höst)

En av verksamheterna ska evakueras ur sina lokaler och in i våra. Vi har ju redan brist på platser, så nu blir vi helt flexibla. 
Mig gör det inget. Jag kan sitta var som helst, om jag bara får mina tre dagar på distans där jag får allt jobb som kräver koncentration gjort. 

När jag är på kontoret försöker jag vara så social det går och även ta alla möten som jag känner är bättre live.
Men, nästa vecka under påsklovet är vi beordrade att jobba hemma helt, så att flyttfirman ska kunna flytta runt möbler osv. 

Jag har nog flyttat en gång om året minst under mina år. Jag har suttit i nästan hela huset och på alla våningar!

Men det är många som är lätt upprörda. Inte av flytten i sig utan annat som är ologiskt och märkligt. Och det pågår lite kalla krig lite här och där.
Jag försöker hålla mig ifrån det, men häromveckan gjorde jag lite strategiska insatser, för att säkerställa att relationer ska fortsätta vara bra. Det finns alltid personer som önskar lite mer drama än vad som är bra och då gäller det att man pratat med varandra så att om man får höra påståenden, så kan man går och dubbelkolla att det är sant. 
Oftast är det inte det, utan man vill skapa oro och bråk. 
Häromdagen kände jag verkligen att vi jobbar på en förskola och att man även behandlas som ett dagisbarn mellan varven. 
Tur att jag är så pass gammal som jag är och att jag jobbat länge. Jag skrattar mest åt eländet. 

Och vår grupp är intakt och min chef är den bästa man kan ha, så mig påverkar det inte så mycket. 

Men - jag är ju också ganska känsligt för hur det känns när man kliver in i huset. 

Vissa dagar kan man skära luften med kniv! 

Det ska bli skönt med en vecka på distans och med semester! 

Barnen hade studiedag i fredags vilket var jätteskönt, då känns det ju som helg! :-)

Det fina med att vi blev hemskickade är ju också att vi kan åka till landet redan nu i helgen och stanna till nästa måndag!

Yeye!

Vi har inte varit där så länge sen jag vet inte när. Och nu när det mest är flyttkartonger och rörigt i radhuset så känns det ännu mindre hemma än någonsin.

Men fredagskvällen tillbringade jag och Minime hos våra små gryn. 
Lillkillen är så stor nu! Man förstår vad han säger och han kan liksom visa vad han vill. Sen är han ett "lätt" barn och har alltid varit. 
Inte mycket mankemang där utan han har sina rutiner. 

Men, den här lilla donnan! Vilken stjärna! :-)

Hon har humör! Och är precis så där frustrerad som hennes faster var när hon var liten. Samma skrot och korn på dessa två. 

Hon är rätt tidig och är på gång med att krypa nu, men vill ju helst gå. Så jag gissar att hon gör som både sin pappa, farbror och faster, helt enkelt hoppar över krypandet och börjar gå. 

Det är så fantastiskt att få följa dessa sötnosar lite på "sidan av" som det ju blir. Dom är inte mitt ansvar utan jag får bara myset. 

Och dom växer ju så fort när man inte är mitt upp i det. 

Dom här två galningarna ger mig ett och annat grått hår! :-) Båda är tonåringar nu och det är mycket bus. 

En kollega frågade mig härom veckan om jag verkligen hade tänkt igenom det här, när jag var lite trött en morgon för att lilla pälsbollen kräkts hela natten. 

Och visst undrar man om man är helt navlad! 
Men dom är ju så söta. :-) Det växer inte mossa på mig direkt. 

Det är rätt kallt och inte alls något vårväder, men jag hoppas att vi får en del gjort ändå under påskveckan.
Jag har hunnit städa växthuset och ska inventera alla mina trädgårdshandskar och även tvätta dem och redskap.

Idag ser det ut att bli både sol och lite varmare, så det blir krattning och ved hela dagen. 
Sen ska vi byta ett sovrum i stora huset igen. 
Minime vill flytta ner på bottenvåningen och hennes rum blir vardagsrum vilket blir toppen. 

Då får vi mer plats där också och mer förvaring. 

Det sker förändring hela tiden vart efter att det växer. Sånt får vi fiffpla med när det är skitväder ute. 

Men det är så härligt att kunna vara på landet så länge. Ingens stress.