Jäklar vilka veckor.
Ibland märks det att vi är en stor familj. Det händer alltid något. :-)
Jag följer en del andra familjer, som är mer än dubbelt så stora som vi och tänker ofta hur sjutton dom hinner med.
Hur hinner man stötta alla och verkligen finnas där?
Till när alla är nära i ålder.
Jag kan inte annat än bli imponerad.
Det har varit en längre tid av "helt ok" och inga stora svängningar.
Men plötsligt tog livet tog tvärstopp.
Jag var nära att skriva "från ingenstans" men det är inte sant. Med facit i hand var det väntat i någon form, men jag har nog inte velat ta in det. Inte velat se det, hoppades ha fel.
Jag tryckte på den "röda familjeknappen" dvs kallade in alla i familjen som behövde vara informerade och involverade.
Det är det som är så skönt, när vi är många. Man faller ganska mjukt när man faller. För jävlar vad jag föll...
Men det som också är så härligt är att när skiten träffar fläkten, så finns det folk där.
Jag har fått stöd från ganska oväntat håll och även kunnat ställa frågan till personer jag vet har erfarenheten jag nu saknar, när jag behövt lägga ett pussel för att kunna förstå.
Och alla vill hjälpa, om man bara frågar.
Det är väl det bästa med att bli äldre, jag har lärt mig att fråga om hjälp när jag själv saknar kunskap.
Det var ett par jävla dygn innan jag fick fotfäste igen.
Det är ju verkligen något som den här pandemin resulterat i. Det har blivit väldigt tydligt vad som betyder något.
Mycket har blivit petitesser. Så det tar bara ett par sekunder innan man bara släpper allt annat och gör det man ska. För inget annat betyder något förutom familjen. Mår någon dåligt, då mår jag dåligt.
Samtidigt är det ju som så ofta, när man hamnar i en riktigt kris, då svetsas man samman ännu mer.
Maken och jag hade planerat att åka bort över helgen i mitten av mars, men det ställer vi in nu.
Coronasituationen som inte blivit ett dugg bättre, utan snarare värre.
Det hade garanterat går att göra det så corona säkert man bara kan, men vi känner ändå att när vi klarat oss såhär pass länge, då vågar vi inte chansa på det här trots allt.
Plus att senaste händelserna gör att vi tappat lusten och känner att vi behövs på annat håll.
Det är lite lustigt att vi trots att vi varit tillsammans nästan dygnet runt senaste året inte känner att vi haft tillräckligt med tid för oss.
Men så är det. Vi har sällan en stund för oss själva bara han och jag och det har jag längtat efter.
Men, nu behöver någon mig och oss mer och då får den längtan stå tillbaka.
Vi överlever. Vår kärlek överlever.
Just nu behöver vi lägga tid och energi på andra och då gör vi det.
Ska man åka bort ska man känna att man kan var där, inte ha tankarna på annat håll. Då är det helt bortkastade pengar.
Men jag tänker att jag lär mig av det här också och kommer att kunna stötta andra, sen. Just nu behöver vi paddla och hålla huvudet ovanför ytan. Men sen, sen ska jag också dela med mig och stötta de som behöver.
För gudarna ska veta att många behöver.
Det här otroligt utdragna undantagstillstånden landet är i, gör att så många mår skit.
Jag hoppas verkligen att vaccineringen kommer igång nu, så att saker kan gå tillbaks till någorlunda normalt liv.
Fy fan vad jag är trött på det här.
Och då kan jag bara föreställa mig hur många andra känner. Vi har ändå lyckats hålla alla i närmsta familjen på benen.
En har haft Corona och gick igenom det hyfsat snabbt och bra.
Mängder av vänner har varit sjuka i varierande grad men vi har inte haft några dödsfall i vår nära bekantskapskrets, dock bland vänners vänner och folk man känt ytligt.
Man får bryta ihop och komma igen.
Samtidigt händer det otroligt roliga saker, som gör mig jätteglad. Som gör att jag vill skrika av glädje gånger två!
Så det har inom loppet av tre veckor har det varit full panik, rädsla, sorg och förtvivlan. Och i samma stund otrolig glädje.
Det är verkligen livet. Upp och ner.
Och som grädde på moset har vi välkpmnat vår nya familjemedlem Bella!
Otroligt söt och så efterlängtad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar