Det svänger fort i hockeyn.

Det är verkligen kul vilken förändring en liten hund kan göra. 
Jag förstår verkligen att många köpt hund i Coronatider, när tiden plötsligt finns. Men jag önskade även att fler ensamma skulle våga sig på att ha hund, för det är ju ett otroligt sällskap.

Man är inte ensam med en hund (eller katt för den delen) i huset. 

Och varje gång jag är ute med henne så träffar jag så mycket folk! Det bor grymt många hundar här som jag inte tänkt på innan. Nu stannar nästan alla och dom får hälsa, eller så hälsar ägarna på varandra.

Det går inte en runda, utan att jag byter ett par ord med någon, så jag tänkte verkligen på det häromdagen, då jag vet flera som sagt till mig att Corona gjort att det ibland kan gå veckor utan att dom pratat med någon. Skaffa hund, säger jag bara! :-)

Nu har vi även skickat in ett prov för att se om vi kan få en DNA analys på henne. Mest för att det är kul att veta vad ursprunget är. 

Det var inte helt lätt att svabba hennes mun, hon blev fett upprörd och skitsur på Lilleman och mig som utförde det. 

Hon var inte lika sur på honom som på mig! :-D Hon bet mig i händerna flera gånger efteråt och morrade. Hon har integritet, så liten hon är. 

Men nu är jag förlåten. 

Hon är ju så söt så det är inte klokt. Hon har liksom inte päls, utan bomullsfluff! Hon är ju större än en Pomme och inte lika fluffig. 
Huvudet ser inte riktigt så ut heller. Jag tippar på Chicuaua, tibetansk spaniel och kanske även Papillon mix. 
Kanske även "powder puf", som är Kinesisk nakenhund. Det kan vara nästan vilket som, så det blir spännande.

Hon är väldigt trygg nu. Hon kan gå och lägga sig i ett annat rum än där jag är, hon bryr sig inte när någon går, men blir ju jätteglad när den kommer tillbaks. 

Hon sover allt bättre på nätterna och nu är jag ofta bara ute med henne en gång nu och sen tidigt på morgonen, men oftast somnar hon om.

Sen är hon jättepigg hela förmiddagarna och det krävs en lång promenad på morgonen för att hon ska palla hänga inne när vi jobbar. 

Men det känns som att vi har hittat rutinerna runt henne och det blir mer och mer så att hon bara hänger med. Hon behöver inte se mig hela tiden.

Jag är också glad att vi inte fixat till baksidan på radhuset. Förra sommaren när grannen la trall på hela blev jag grymt sugen på det, men maken tvärvägrade som tur var.

Hon älskar den där lilla gräsplätten och den är perfekt ställe att rasta henne när vi jobbar.

Hon gillar också att sitta eller ligga på balkongerna och spana på folk som går förbi.

Och den lilla skog vi har i närheten är så mysig! 

För ett par år sedan planerades att bygga ett nytt bostadsområde här men folket gick bananas.

Då brydde jag mig inte men nu skulle jag också protestera! 😃

Det har varit fruktansvärt kallt länge och blås isvindar, men nu är det plötsligt hur varm och härligt som helst! Underbart!

Och jag som tyckt att det varit lite segt på jobbet ett tag har fått ett jätteroligt nytt uppdrag med uppstart efter påsk. 

Det känns så spännande och det är lite nya människor och helt nya arbetsuppgifter. 
Jag kommer att lära mig massa nytt och lära känna ännu fler internt och även externt. 

Känns bra!

Inte dumt med den tillfälliga titeln på cv:t heller...

Så plötsligt är känslan en helt annan än den var bara för fyra veckor sedan. Det finns hopp! 

Det svänger fort i hockeyn liksom! 

Bästa beslutet.

 Det är märkligt det här med ketchupeffekten, vilket livet ofta består av tycker jag.

Alla bekymmer kommer samtidigt och alla lösningar med. :-)
Mycket av det som jag oroat mig för och som legat och grott länge, har fått sin lösning och nu är det nästan bara glädje!

Jag har haft en surdeg som legat länge. Jag har velat åtgärda det men dragit mig för det, för jag anade att det skulle bli snordyrt. 
Men det är en grej som betyder mycket för mig och som jag varit ledsen över.  - Så tog jag tjuren vid hornen och uppsökte en expert och det löste sig fint. Och den personen förstod precis varför det här är viktigt som andra skulle tycka var en petitess. 
Med lite smarta insatser, lite försäljning av saker jag inte använder så blev det ett nollsummespel och alla är nöjda. Jag är jättenöjd! :-)
Så nu är det magontet borta. 

Jag har länge oroat mig för en person som gått och väntat på ett svar på om allt är som det ska. Och häromdagen gjordes en undersökning, och allt är som det ska. 
Fullt frisk. 
Den lättnaden....

Stora dottern med blivande man har äntligen hittat drömhuset och köpt det!
Det har varit många år av letande och funderande och boende på väldigt få kvadrat och tillfälligt. Det är ju så det ser ut i Stor Stockholm.
Det bästa med det hela är att dom blir en av våra närmsta grannar på landet! :-)

Jag kommer att kunna sitta på min trappa och dottern på sin, dricka morgonkaffe och vinka till varandra!
Och vi kommer att kunna hjälpa varandra med det mesta. Perfekt ju! :-)

Även den stora utmaning vi jobbat med ett tag har löst sig lite. Vi har haft möten och en "koordinator " har gett instruktioner så att personen som har det jobbigt fått hjälp i förväg, innan något egentligt beslut tagits. 
Ofta är det ju så att allt ska ha sin gång, processer ska följas, regler och rutiner, även om man vet att man kan hoppa över hela skiten för att man vet vad som är fel och vad som är lösningen.
Och när man är den som känner personen absolut bäst och vet hur den funkar, men andra ska ha sin utvärdering... som inte har en susning...
Men det känns ändå bra, för det märks skillnad redan på bemötande och överseeende. Vi har lång väg kvar, men det är inte så förtvivlat längre.
Vi har en tid inbokad till ett proffs och det är nästan så att det känns onödigt. Men det är väl bra om jag kan få kvitto på min känsla, vilken från början varit att man grävt från fel håll.
Vad är hönan och vad är ägget när någon mår dåligt och inte få vardagen att gå ihop?
Ska man fokusera på måendet eller gå till roten med varför man mår piss?
Om man tittar på måendet men inte ändra något alls i vardagen, ger mer stöd eller tar bort stressfaktorer, då händer ju inget.
Jag krävde förändring rent praktiskt vilket har gett effekt. 
Så jag tror stenhårt på att det här blir bra till slut. Till hösten sker en automatisk förändring och det tror jag är bra. 
Det är lätt att hamna i gamla roller och rullar. Allt bara rullar på. 
Men om det händer saker, tex man får ny chef eller ny lärare eller det kommer eller går personer i en grupp, så sker det automatisk förändring.

Och - vi ska vara långlediga i påsk. Som jag behöver det!
Sjukt egentligen med tanke på att jag jobbar hemma, är hemma hela tiden och allt, verkligen allt, är på paus. Men jag behöver ändå ledigt.
Och det handlar inte om att jobbet är tråkigt, utan om att det är roligare att vara ledig! :-D

Jag ska köra ut alla blommor jag har satt på frön här i radhuset. Jag ska sätta nya tomater, eftersom de jag satte torkat bort... 
Växthuset ska städas ur och göras i ordning. Jag ska klippa ner rosor och buskar, kratta och fixa så att det är klart när våren sätter in.
Som jag längtar!!Vi ska packa picknickkorgar och gå ut i skogen och fika.

Vi ska strosa längs kajen i Nynäs. 

Vi ska njuta!! 

Som jag längtar till vår och värme. Det känns som att tålamodet är kortare än vanligt och jag gillar inte blåst och jag gillar inte när det är så kallt att det blåser genom märg och ben. 
Iskyla. Usch.
Jag vet inte om det hänger ihop med åldern, men jag har blivit frusen och hatar kall blåst. :-)

Det är skönt med ledighet att se fram emot. Den här helgen blev det inget landet och det jag tänkt göra fick läggas på is.
Det är ju nästan alltid något när man äger fastigheter och nu har hydropressen gett upp. Det innebär att vi har svårt att få upp vatten ur brunnen.
Det går, men den står och slår av och på hela tiden, vilket inte är bra.
Så nu väntar vi på service. Men det var tur att den gick sönder nu och inte till påsk när vi ska vara där länge. 

Och - hur kär kan man bli i en hund?

Jag kommer aldrig mer att vara utan hund, det är helt klart. Jag visste inte att jag längtat så mycket efter hund som jag bevisligen gjort. 
Tom maken som var väldigt skeptisk till en liten hund och hade rätt mycket fördomar om att dom är skälliga, hoppiga och jobbiga, har fallit som en fura.
Han är helt såld och hon vet precis hur hon ska göra med honom också, hon far runt och lägger sig på rygg, slickar honom i skägget och är helt galen. :-D

Hon är väldigt kelig och älskar människor generellt. Men mig är hon väldigt präglad på nu, det märks att jag tagit hand om henne mest hittills.
Häromdagen var jag tvungen att åka på ett fysiskt möte på jobbet. Hon var inte hemma ensam, men jag åkte iväg.
Redan innan jag skulle åka, var hon helt galen. Skulle sitta I mitt knä och var runt fötterna hela tiden. 
Sen gick det bra när jag var borta. Men när jag kom hem kom hon farande som skjuten ur en kanon och var helt hysteriskt glad. 
Morgonen efter, skulle jag iväg igen på ett kort möte och när jag satte mig i köket och sminkade mig blev hon tvärsur!
Hon skällde, hoppade, bet mig i byxorna och fick tag på en puderdosa som hon bet i och morrade! :-D

Sen när jag åkt, sprang hon runt och letade och letade, men pep eller skällde inte. Lilleman försökte förstå vad hon ville och till slut tog han ner en tröja som var min och la på golvet, då la hon sig på den och somnade! :-)

Det ska bli kul att se om det förändras när hon börjar sova med Minime, vilket är ursprungstanken. 
Så snart hon är helt rumsren, ska hon sova där.

Men hon har varit som bomull för hela familjen! Som ett smörjmedel.
Alla går ner i varv runt henne, sänker både rösten och "taggar ner". Bara att sitta och gulla med henne är ju guld. 
Och hon blir jätteglad när alla kommer hem.
Lilleman var också skeptisk till hennes storlek, han önskar en mellanstor hund och kommer att få en sån kanske redan nästa sommar om vi hittar den vi vill ha. 
Men även han är såld. 
När hon hoppar upp i hans säng på morgnarna och fjantar runt, hoppar, slickas och biter i täcket, då går det ju liksom inte att vakna sur. 

Det bästa beslut vi tagit på länge! :-)

Mitt i livet, tydligen.

Femti.

Femtio. 50. 

Jaha, då är man där. "Mitt i livet" som det så fint heter. :-D

Om man räknar med att bli 100 och det är ju planen. Kanske tom 110 och då är det ju mer liv kvar än det som passerat!

Ibland, innan jag fyllde femtio så har jag funderat på det där. Att man nu passerat så många år så man troligen har levt mer än det som är kvar.

Och så tänker man på det ett varv, får fullständig panik och så tänker man inte på det mer! :-D

Känner jag mig som femtio? Näe. Mer som...typ 42 kanske. Som 35 i huvudet! 

Jag fattar _inte_ att jag har barn som är 28!

Troligen hade jag fattat det mer, om vi bara haft de två äldsta, som ju flyttat hemifrån för länge sedan och vi levt mer som... tja... bara vuxna.

Men nu är jag ju mitt uppe i skolvärlden och tonårsbarn och då har jag inte riktigt landat i att jag skulle vara äldre än 35.

Men helt klart är det en tid för reflektion. Hur har de femtio åren som passerat varit?

Vad har jag hunnit med?

Och jag kan ju konstatera att det varit sorger, bedrövelse, svek och annat tjafs. Men mest, glädje, kärlek, gemenskap, lycka och "nypa mig i armen" moments.
Jag har upplevt mycket och träffar massor med spännande människor. Jag har otroligt härliga människor i mitt liv. 

Jag har fått fyra barn och ett barnbarn (hittills, jag hoppas ju på fler! :-D) Jag lever ett väldigt priviligierat liv på så många sätt. 

Jag utvecklas och lär mig, hela tiden både genom jobbet och privat. 

Jag älskade att fylla 40 mins jag. Plötsligt var jag "vuxen" och det gick att luta sig mot att den kunskap jag har handlar om att man levt en stund. :-)

Det är lätt att bli förbisedd när man är yngre, just för att man är ung. Man kan inte veta det jag visste vid 30, typ.
Vid 40 var det ingen som ifrågasatte det. 
Och lite samma är det ju vid 50, man har varit med en stund, så man vet en hel del och förstår massor. 

Samma är det när man blir äldre, man bryr sig mindre, är mer sig själv och skiter i vad andra tycker och tänker.
Det gick ju inte att ha fest i år. Vi valde även bort att ha utomhusbjudning, för att vädret är så oberäkneligt.

Vi tar det längre fram i vår. Då får jag bjuda på något gott till alla de som hör av sig nu. 

Eftersom att jag inte samlar folk, så blir det ju ganska utdraget firande! :-D

Stora dottern, sambon och sambons bror med familj tittade förbi på landet och jag fick en jättefin palettblad som jag inte sett tidigare!

Och en vistelse för två på det närliggande Hotellet med utomhusbad och spa! Hundvakt och barnpass ingick! :-D
Det blir ju perfekt eftersom vi bokade av den vistelse vi skulle haft denna helgen. 

Maken hade fixat otroligt vackra blommor och skrivit ett kort som fick mig att gråta av att jag blev så rörd. :-)

Och jag fick jättefina örhängen! Jag hade inte räknat med det alls, då jag ju faktiskt fick en hund i förväg! :-D 

Och det ramlade in blommor på löpande band. 

Jag älskar ju blommor så det är helt fantastiskt att njuta av alla dessa! :-)

Maken och jag knäckte en flaska skumpa som vi sög på halva dagen och kvällen! :-)

Det blev en mysig helg med god mat och mys. Jag beställde lite nya hundgrejer i veckan som kom lägligt på fredagen.
Bland annat en tjock tröja till vovven som fryser när det är ett par minusgrader. Hon godtog tröjan och skuttade glatt runt ute med den på. 

Så, det blev efter omständigheterna fina dagar och jag känner mig verkligen uppvaktad och älskad! :-)

Och det är faktiskt skönt att det är över! Nu är jag 50 och det är massa år till nästa uppståndelse! :-D

Den här lillfjompan har stulit alla våra hjärtan! Vi är så förtjusta i henne att det inte är klokt. 

En familj ska ha hund, det är ju helt klart. :-)

Vad gör du nu för tiden?

Ja, vad gör man när man har en valp i huset?

Man är väldigt mycket utomhus och försöker få valpen att kissa och bajsa ute - och inte inne! :-)

Det går bättre och bättre, men visst händer det olyckor.

Men nu börjar jag ändå förstå vad hon vill och hon säger till allt oftare. Sen kan det vara att jag inte hinner med eller att hon inte hinner hålla sig.

Hon far runt som en liten dåre och sen bara "dör" hon. Från hundra till noll på ett  par sekunder! :-)

Men hon kan bara sova om hon ser någon av oss. Ibland går hon och lägger sig i ett annat rum, men öronen är med, så rör någon på sig, så är hon där.

Jag får påminna mig lite om att hon bara bott hos oss drygt en vecka! Förra onsdagen hämtade vi henne. 

Det har hänt massor sedan dess. Hon är tryggare, mer rumsren, tjockare och mer vältränad! :-D

Hon blir tryggare och tryggare vilket känns bra. Hon är också ordentligt präglad på mig och Minime nu. 

Hon sitter utanför hennes dörr och gnyr när hon inte är hemma. 

Och dom gosar och gosar och gosar. :-) Finns ingen botten hos någon av dem. 

Mycket jobb är det, men roligt! Jag kommer inte att kunna vara utan hund någonsin igen! 

Sen har jag ju också startat "födelsedagsveckan" :-)

Jag fyller 50 snart! 

Femtio, galet! 

När hände det? Jag känner mig som 35 typ. Det är bara när jag tittar på mina vuxna barn som jag förstår att jag inte kan vara 35. 

Jag har redan fått vackra blommor och lite presenter. 

Från mitt tjejgäng fick jag blommor och denna vackra vas! Blir perfekt till mina sommarbuketter. :-)

Vi hade en utelunch i snöstormen med mina närmsta kollegor, där vi också avtackade en kollega som flyttar från stan upp till Norrland. 

Dom vet ju också att blommor är det som är mitt största intresse, så jag fick presentkort på Zetas. Jag får se om det blir en ros eller flera klematis.

Min mamma skickade en jättefin bukett som doftar ljuvligt. 

Det blir ju inget firande av vanlig karaktär, det går inte. Även om vi skulle kunna vara utomhus på landet, men då behöver vi sätta upp tält osv. 

Jag har helt enkelt inte lust.
Det har hänt så mycket senaste veckorna så jag har tappat firarlusten. Det får bli sen. 

När det blir varmt och man kan vara ute. Då får vi fira alla vårfödelsedagar i ett svep.

Nu blir det fira med lilla familjen bara. 

Ursprungstanken var att maken och jag skulle åka till Italien och vandra en vecka. Men det förstod vi ju redan i höstas att det inte var att tänka på. 

Hur som helst så är mitt 50 års år ett helt galet år, där det händer massor. Det kanske är tur att det är Corona, för jag skulle inte orka med allt det vanliga sociala livet också. :-D

När vi blev med hund.

Barnen hade sportlov förra veckan. 

Maken och jag jobbade, men nu kan vi ju göra det lika bra från landet, så vi pep iväg så snart vi kunde på fredagen innan.
Isen har gått, men det är fortfarande kallt. 

Vi hade inga stora planer förutom att vara tillsammans och landa.

Vila. Sova. Utöver att vi jobbade som vanligt. Men det är ändå något annat där ute och många hade semester så det var lugnare även för mig. 

Och - maken och jag hade landat i att det familjen behöver mest just nu är - en hund! 
Vi har pratat om det länge. Barnen har tjatat och önskat, länge. 

Men vi har inte tyckt att vi haft tiden och den storlek som främst Lilleman önskar, är för stor när man bor i radhus stor del av tiden. 

Men nu landade vi i att vi hade ett litet annat syfte med hund än vi tidigare tänkt och att det bör bli en mindre variant, dvs en som går bra att ha i radhus. 
Och även om vi inte är allergiska mot hund, utan katt, ville vi ändå välja en så kallad "allergi vänligare" sort.

Dom är oftast små eller mellanstora. 

Eftersom att vi önskade få tag på en hund ganska snart, inte vänta ett halvår eller år, så förstod vi att vi knappast skulle hitta valp hos en uppfödare, för de valpar som finns nu är oftast tingade redan innan dom föds.

Det finns intresselistor och väntelistor.

Många uppfödare har också rätt märkliga krav på den som köper valp. Inte sånt som är rätt självklart, att man ska kunna beskriva vilken sorts familj den ska bo med, vilken tid man har eller om man är hund van eller inte. 
Många har andra konstiga krav. Man måste gå valpkurs, även om man haft hund innan. Man ska ställa ut den, man ska tävla med den, man ska gå på valpträffar och uppfödaren ska träffa hunden X antal gånger per år och -herre gud!

Jag blev alldeles svettig av att läsa allt som räknas upp.
Jag har haft hund, flera stycken, jag behöver inte gå valpkurs för att lära den det mest basala.
Lilleman har sjukt bra hand med hundar och kommer att kunna träna vilken hund som helst nästan med lite stöd. Kurs går vi troligen så småningom, men det vill jag välja själv.
Jag vill inte ha en utställningshund, jag vill inte ha valpar och jag vill inte ha något krav på att träffa vare sig uppfödare eller andra valpägare om jag inte vill. 

Så, rätt fort insåg jag att det måste bli en lite äldre hund. Kanske tom vuxen sådan. 
Och är den yngre, är den troligen importerad. 
Jag ville absolut inte köpa någon smuggelhund, men importerad funkar ju om alla papper finns. 

Och sådana fanns det lite grand av.

Vi hade en Bichon Frisé på gång. Vi stod tom med jackan på för att hämta den, när vi insåg att något inte stämde. 

Efter lite grävande insåg vi att hunden inte ägdes av den som sålde den. 

Sen insåg vi också att annonsen inte riktigt stämde. Troligen var det inte rätt hund på bilderna..

Så det köpet blev inte av. 

Surt! Hundbädden stod redan klar...

Men så sent en kväll såg jag en annons om en drygt 4 månaders tik som sökte nytt hem. 

Egentligen inte en ras maken var sugen på men när han såg henne sa han "köp henne!".

Jag var precis på väg att maila ägaren när annonsen togs bort! 

Surt! Jag kunde knappt sova den natten. 

Morgonen efter svarade jag på två andra annonser på ännu ej leveransklara valpar, när annonsen dök upp igen! 

Och jag fick svar direkt.

Tiken fanns kvar. Det var en ung tjej som hade den och insåg att tiden inte fanns och även om hon nu studerar mest på distans, insåg hon att en hund kräver mycket mer tid än hon trott.

Hon hade en kanin innan och trodde väl att en hund var typ samma.

Minime och jag hoppade i bilen och drog till andra sidan stan.

Även denna hund är importerad, vilket ägaren inte riktigt fattat tror jag. Men det såg jag ju direkt, för hon har ett utländsk pass. Men, i passet fanns alla vaccineringar noterade, tom rabiesvaccin. Och en svensk veterinär har besiktat henne utan anmärkningar, för inte så länge sedan. 

Och - hon var ID registrerad som en Pomerainier, men hon är absolut inte renrasig, det såg jag också direkt. Hon var betydligt större och högre på benen än vad en pommvalp är vid samma ålder.
Även veterinären har skrivit i Pomerainier blandras i besiktningspappret.

Men hon var ju galet söt! Och hoppade direkt upp i Minimes knä. Så det gick ju inte att lämna henne där.

Hon var även registrerad på tjejen som sålde henne, viket ju var bra! :-D

Så vi pyntade och åkte hem med henne.

Säljaren var ganska ledsen, men insåg att det bara var att riva plåstret, att dra ut på det gör inte saken bättre. 
Jag var orolig över den långa bilresan, men hon snurrade ihop sig i Minimes knä och sov hela vägen hem.

Första dygnet var lite spännande.
Vi var ju många fler än hon var van vid, det låter hos oss jämt och doftar ju massa nytt. Och tomten på landet gigantiskt stor mot vad hon var van vid.
Det blev mycket bära, klappa och gosa för att få henne trygg. 

Säljaren sa "hon är inte helt rumsren" och jag tänkte att jaha, men det löser sig nog rätt fort med en stor tomt att springa på.

Vi insåg dock rätt fort att hon inte var rumsren alls!

Hon var också otroligt hungrig.

När jag tog fram maten bokstavligen hoppade hon på stället och skällde. Hon formligen vräkte i sig!

Jag fyllde på så att hon till slut inte ville ha mer.

Hon var så märkligt lugn. Hon är fortfarande valp, knappt 5 månader, men väldigt lugn. 

Mig släppte hon inte med blicken och gick mig i hälarna första dygnen.

Jag valde också att bädda åt mig på soffan och sova med henne och hon sov på mig första nätterna. 

Hon fick springa av sig massor och piggnade på sig fort. Blev mer valpig där det är full fart en stund och sen sova en stund. 

Och vi började träna på att bli rumsren vilket gått ganska fort. Det händer fortfarande olyckor men inte alls i samma omfattning. 

Hon är sååå fin!

Jag var lite orolig när hon, jag och Minime flyttade hem till radhuset när sportlovet var över, men det har gått jättebra.

Fördelen här är att jag kan släppa ut henne på baksidan, utan koppel och hon kan fara runt. 

Och - hon är mörkrädd, så det är lättare att ta kvällspromenader här där det finns gatlampor. 

Hon har sån personlighet att man bara garvar åt henne!

Vissa matskålar går inte. Viss plats för matskål går inte.

Och så är hon som sagt sjukt mörkrädd, vilket vi jobbar på. 

Och ja det mest är läskigt. Saker som låter, skramlar, fladdrar osv. Så det jobbar vi bort nu.

Vi är en familj som låter mycket, vi är många och vi är ute mycket. 

Och hon vänjer sig otroligt fort.

Hon är löjligt lättlärd och Lilleman har storslagna planer på att både lydnadsträna henne och köra agility. 

Nu är hon också mycket tryggare och har tom lagt sig att sova på en annan våning än den jag är på. Det är stort!

Hon har också lagt på sig en del, det ser jag när jag tittar på första bilderna. 

Vi vägde henne häromdagen och hon har gått upp ca 200 gram på en vecka. Men jag håller inte igen med maten och hon får minst 3 mål om dagen.
Hon är så pigg och springer mycket och kan gå långt och behöver ju mat då. 

Vi har vant henne vid att borsta tänderna, bada och borstas. Och hon finner sig i det mesta. 

Hon skäller väldigt sällan.

När hon är hungrig (men har redan lärt sig att sätta sig och vänta på maten) och ibland när hon vill ut.

Hon är en fantastisk karaktär och vi är så förälskade alla. 
På något konstigt sätt är hon helt självklar och det känns som att vi alltid haft henne!

Tom maken, som tyckte att hon var löjligt liten och ingen "hund" saknar henne nu när vi bor på annat ställe. 

Han var förbi och hämtade en grej i början av veckan och då blev hon så glad när hon såg honom! :-)

Och Minime är ju hennes favvo. När hon gått till skolan på morgonen så sitter hon utanför hennes dörr och skrapar med tassen. Så sött så man bara dör! :-)

Tänk så det kan bli!

Så samtidigt som det är tungt i perioder, så kommer det här året att bli ett rätt galet år, där det händer massa roligt!

Det går ner och så går det upp!

 Jäklar vilka veckor. 

Ibland märks det att vi är en stor familj. Det händer alltid något. :-)
Jag följer en del andra familjer, som är mer än dubbelt så stora som vi och tänker ofta hur sjutton dom hinner med.
Hur hinner man stötta alla och verkligen finnas där?
Till när alla är nära i ålder. 
Jag kan inte annat än bli imponerad.

Det har varit en längre tid av "helt ok" och inga stora svängningar.
Men plötsligt tog livet tog tvärstopp. 
Jag var nära att skriva "från ingenstans" men det är inte sant. Med facit i hand var det väntat i någon form, men jag har nog inte velat ta in det. Inte velat se det, hoppades ha fel. 

Jag tryckte på den "röda familjeknappen" dvs kallade in alla i familjen som behövde vara informerade och involverade. 
Det är det som är så skönt, när vi är många. Man faller ganska mjukt när man faller. För jävlar vad jag föll...
Men det som också är så härligt är att när skiten träffar fläkten, så finns det folk där.
Jag har fått stöd från ganska oväntat håll och även kunnat ställa frågan till personer jag vet har erfarenheten jag nu saknar, när jag behövt lägga ett pussel för att kunna förstå.
Och alla vill hjälpa, om man bara frågar.
Det är väl det bästa med att bli äldre, jag har lärt mig att fråga om hjälp när jag själv saknar kunskap. 

Det var ett par jävla dygn innan jag fick fotfäste igen. 
Det är ju verkligen något som den här pandemin resulterat i. Det har blivit väldigt tydligt vad som betyder något. 

Mycket har blivit petitesser. Så det tar bara ett par sekunder innan man bara släpper allt annat och gör det man ska. För inget annat betyder något förutom familjen. Mår någon dåligt, då mår jag dåligt. 
Samtidigt är det ju som så ofta, när man hamnar i en riktigt kris, då svetsas man samman ännu mer. 

Maken och jag hade planerat att åka bort över helgen i mitten av mars, men det ställer vi in nu.
Coronasituationen som inte blivit ett dugg bättre, utan snarare värre.

Det hade garanterat går att göra det så corona säkert man bara kan, men vi känner ändå att när vi klarat oss såhär pass länge, då vågar vi inte chansa på det här trots allt.
Plus att senaste händelserna gör att vi tappat lusten och känner att vi behövs på annat håll. 
Det är lite lustigt att vi trots att vi varit tillsammans nästan dygnet runt senaste året inte känner att vi haft tillräckligt med tid för oss.
Men så är det. Vi har sällan en stund för oss själva bara han och jag och det har jag längtat efter. 
Men, nu behöver någon mig och oss mer och då får den längtan stå tillbaka.
Vi överlever. Vår kärlek överlever. 
Just nu behöver vi lägga tid och energi på andra och då gör vi det.
Ska man åka bort ska man känna att man kan var där, inte ha tankarna på annat håll. Då är det helt bortkastade pengar. 

Men jag tänker att jag lär mig av det här också och kommer att kunna stötta andra, sen. Just nu behöver vi paddla och hålla huvudet ovanför ytan. Men sen, sen ska jag också dela med mig och stötta de som behöver.
För gudarna ska veta att många behöver. 
Det här otroligt utdragna undantagstillstånden landet är i, gör att så många mår skit. 
Jag hoppas verkligen att vaccineringen kommer igång nu, så att saker kan gå tillbaks till någorlunda normalt liv. 
Fy fan vad jag är trött på det här. 
Och då kan jag bara föreställa mig hur många andra känner. Vi har ändå lyckats hålla alla i närmsta familjen på benen.
En har haft Corona och gick igenom det hyfsat snabbt och bra. 
Mängder av vänner har varit sjuka i varierande grad men vi har inte haft några dödsfall i vår nära bekantskapskrets, dock bland vänners vänner och folk man känt ytligt. 

Man får bryta ihop och komma igen.
Samtidigt händer det otroligt roliga saker, som gör mig jätteglad. Som gör att jag vill skrika av glädje gånger två!

Så det har inom loppet av tre veckor har det varit full panik, rädsla, sorg och förtvivlan. Och i samma stund otrolig glädje.

Det är verkligen livet. Upp och ner. 

Och som grädde på moset har vi välkpmnat vår nya familjemedlem Bella!

Otroligt söt och så efterlängtad!