Nu rullar det på...

Veckorna rullar på i raketfart.
Nu är vi inne i vardagen och dagarna bara försvinner! Kalendrarna fylls på.
I veckan har vi haft ett par planeringsmöten och bokat in saker i både september, november och december.
Helt otroligt! Jag vet redan när jag kan gå på semester. Veckorna innan kommer att vara rena cirkusen.
Jag ser fram emot det, det kommer att bli galet roligt. Men ändå.
Det är 27 januari och jag har hela våren och fram till semestern klart och bokat. 

Och hösten är nästan också klar.
Dock är det lite oroande över Minimes skola. Det är jäkligt rörigt hur det än blir. Mest rent logistiskt.
Vi har tre val. Ett av dem blir det om vi inte väljer något alls.
Just nu känns det sämst av alla tre. Det får visa sig lite längre fram..

Nåja, i början av veckan var lilleman lite hängig och jag jobbade hemma.
Han piggnade på sig ganska fort och det blev lite kul.
Jag jobbade och han gjorde läxor.

Stora dottern dök upp och satte sig på andra sidan bordet och läste läxor.
Sen dök även stora sonen upp efter att ha varit på upprop på universitetet. Plötsligt var vi hela köket fullt! :-)
Det har varit kallt i veckan. Galet kallt.
Jag gav upp efter ett par dagar med tjocka stövlar inne som kändes blöta och köpte mig ett par inneskor.
Det resulterade i att jag gick runt och frös om tårna! :-)

Jag fick mitt efterlängtade garn!
Det ska bli en kofta så småningom. Men, jag har lite andra projekt som ligger före. Och det är som med böcker. Det går inte att börja på en ny bok eller serie innan den innan är klarläst! :-)
Men att bara ha det där garnet liggande, gör mig glad!

 Träningen går kanon!
Jag är så stolt över mig själv att jag inte tar fredagsmys när jag kommer hem på fredagarna innan jag varit nere och kört en timme.

 Och det går bra!
Jag har inte tappat så jättemycket under hösten. Vilket är både skönt och irriterande.
För tänk hur vältränad jag hade varit om jag hållit samma fina träningstakt hela hösten?
Jag blir så arg på mig själv att jag inte låtit mig njuta av träningen.
För det är ju så det är.
Jag mår bättre på alla sätt. Sover bättre, tänker bättre, äter bättre.
Man har allt att vinna.
Så varför periodar jag då så enormt? Varför prioriterar jag det inte?
Jag är mitt uppe i att analysera det. I år ska det inte bli samma lika. Nu ska jag hålla i min träning och inte sluta när det blir sommar.
Jag har flera mål satta som jag vill nå. Sen får det bli nya. :-)
Och - inget mål hänger ihop med vågen!
Jag vägde mig faktiskt för ett tag sen mest för att veta hur jag ska ställa in på löpbandet, men det är inte viktigt.
Jag känner på kläderna när jag väger det jag ska.
Men, klart att jag tappar när jag tränar bra och äter bättre. Men det är inte i fokus.

Vi har haft galet fint väder i helgen! Lite för kallt för längre utevistelse, men lite skridskor har det blivit.

 Jag har även bakat lite. Det är länge sen sist.
Jättegoda och lätta frallor. Som man gör degen till på kvällen och bakar ut på morgonen, eller tidig morgon och bakar på kvällen.
Jättegoda!

 Det blev en vända till skridskobanan idag med.
Jag fick fruktansvärt ont i en vad efter förra gången, men det släppte efter ett par dagar, så idag prövade jag igen.
Och det gick bättre att åka! Det känns i ryggen att man måste hålla balansen!

Minime ville gå hem sen, medans jag och Lilleman gick till pulkabacken.
Så galet fint väder!
Som jag njuter.

Jag gör verkligen det nu.
Varje årstid har sin charm. Allt väder har sin charm.
Jag är på en bra plats nu.
Väldigt lite irritation eller frustration.
Jag är så nära nu att både vara och ha allt det där jag vill ha och njuter av att jag kan känna doften.
Snart...

Veckan har varit otroligt bra. Jag har fått otroligt fin feedback, sån som man växer av.
Jag har fått bra besked.
Det känns otroligt bra. Jag har hamnat rätt.
Jag hoppas att det blir så som det är tänkt. Besvikelsen kommer annars att bli enorm.
Men jag orkar inte tänka på det nu. Det tar jag då.

Samtidigt, på annat håll, har jag även känt mig jäkligt orättvist uppfattad.
Fått skit som egentligen är befogad, men som inte är så märklig. Att det blev som det blev.
Jag är inte perfekt och har aldrig varit.
Strävan inte efter det. Jag har inte det kravet på mig själv.
Jag är enormt strukturerad, men inte perfektionist. Jag har grymt mycket runt mig och är ansvarig för löjligt mycket. Att det då brister på vissa ställen är inte så konstigt. Det måste liksom ge sig någonstans för att jag överhuvudtaget skulle orka hålla huvudet ovanför ytan. Man kan omöjligt vara 100% på alla plan.
Och att det missas gör mig ledsen. För det är så uppenbart.
Jag har två heltidsjobb.
Ett "riktigt" där jag under lång tid behövt prestera på topp. Det blir så när man är projektanställd.
Man behöver visa vad man går för i alla lägen.
Jag håller koll på allt och alla. Fixar. Ställer upp. Finns.
Har stenkoll.
Privat sköter jag nästan allt.
Har koll på allt och alla. Fixar, förbereder. Ordnar.
Det skulle kunna vara "allt" bara det. Jag har tänkt flera gånger att jag ska speca vad som ingår i mammarollen.
Det är så mycket smått, detaljer som ingen egentligen tänker på, men som både förbereds och görs för att livet ska flyta smidigt. För alla.
Ja jag curlar. Jag är medveten om det.
Och lär mig att sluta.
Prioriterar och säger ifrån. Men det är svårt att lära gamla hundar att sitta.
Jag har det så i ryggmärgen. Man har sina roller man ramlar i hela tiden.
Och, det gör mig egentligen inget.
Men när jag får skit för annat, som hänger ihop med att jag har huvudansvar för så mycket, då blir jag ledsen.
för mig är det så:
Barnen går först. Deras väl och ve. Det som ska fungera runt dem och med dem.
Familjen AB. Det krävs lite för att allt ska fungera.
Sen kommer jobbet. Som jag alltid gör otroligt väl. Det är liksom min professionalitet.
Mitt varumärke.
Men, sen orkar jag ju inte så mycket mer.
När barnen fått sitt, jobbet tagit sitt, då finns de en del kvar som är till mig.
Då behöver jag träna. Jag vill läsa och få utlopp för min kreativitet. För att orka med. För att ladda.
För att vara en bra partner och fru. Också.

Sen har det funnits även andra saker som jag hållit flytande. Varken mer eller mindre.
Och när jag då inte får förståelse för att det har varit precis så, flytande, då blir jag sårad.
Det händer inte ofta numer att jag ryter ifrån, blir riktigt heligt förbannad.
Men veckan avslutades så.
Ja jag vet, det kunde ha skötts bättre, jag kunde haft bättre och mer koll. Men folk har fått betalt för att ha den kollen jag nu krävs på.
Att jag borde ha haft.
Det som det alltid kokar ner till i mitt liv, hur många människor som än varit inblandad i projekt, så slutar det alltid med att jag får reda ut det, städa och ställa till rätta.  Ha huvudansvar.
Jag kan liksom strunta i att blanda in andra, jag kan lika gärna göra skiten själv.
För det blir alltid mitt problem i slutet ändå.
På ett eller annat sätt.
Men jösses vad jag har lärt mig senaste åren. Jag hade gjort så mycket så annorlunda om jag vetat.
Men samtidigt, så hade jag inte varit på den platsen jag är nu utan dessa erfarenheterna.
Så är det ju.
Nåja, jag blev skitförbannad och ledsen en stund. Men tog ut det i gymmet! :-)
Nu är det som det är och det är bara att kavla upp ärmarna. Ctrl + alt+ delete. Börja om.

Nu ser jag fram emot en riktigt rolig vecka.
Och en ännu roligare helg.
Det finns så mycket som är så roligt och jag är så lyckligt lottad på så många sätt och plan.
En grop här och där, det ska jag väl fixa.