Ninasguldkant: Det är bara att ge upp...

Så, har vi då landat hemma igen efter en helt underbar semestervecka!
Och, vi kan ju sluta låtsas som att vi inte behöver de här resorna.
För, det gör vi!
Det är som att ligga på laddning en vecka och vara full av värme och sol när man kommer hem.
Blir det en grå vår så har man liksom värmen långt inuti ändå.
Vi hade inte tänkt åka i år, men svågern övertalade oss att hänga med. Och, när svärmor tog den stora smällen, så kan man ju inte neka.
Klart att man åker! :-)
Och det är vi ju otroligt tacksamma över nu.
Vi har kommit fram till att det bara är att ge upp och helt enkelt boka en resa på sport eller påsklovet, för vi behöver vilan, solen och badet!

Nåja, resan började redan kvällen innan flyget gick, med att vi sov på hotell på flygplatsen.
Det är så skönt att vara på plats och inte behöva åka mitt i natten...
Rummet var stort och fint.

Riktigt mysigt och en bäddsoffa bäddat till barnen.

Vi hittade lekrummet i år och barnen rasade av sig lite innan middagen...

Det är rätt mysigt att strosa runt på Sky city och liksom gå in i semestermode.
Kusinerna satt och tittade på flygplanen...

Vi åt en god middag innan vi sa god natt och kröp i säng.
Att få barnen att somna var ett h-vete kan jag säga. Det tjattrades och fnissade alldeles för länge...

Vi fick frukost till rummet vilket är jätteskönt!
Det är helt galet stora frukostar man får in.
I år tog vi för två personer och inte fyra. Det räcker och blir över ändå.

Jättesöta kaviartuber! :-)

Flyget gick 7:30.
Vi planerade att checka in bagaget vid 06. Alltså väcktes alla vid 05.
Förra året blev det lite tight om tid så vi ville ha mer tid denna gång.
Jag åt lite frukost och försökte få in barnen lite, men det gick inte så bra. Lite åt dom, men inte mycket. Ingen är några stora frukostätare.
Jag har med åren lärt mig att trycka i mig, för att jag annars kroknar.
Och där gjorde jag avsteg ifrån rutinen. Jag borde ha plockat med mig mackor ner till incheckningen.
Jag borde haft med mig cola, bananer och kexchoklad, när Lilleman inte fick i sig någon frukost.

Nåja, vi tog vårt pick och pack och gick ner. Det är en bit att gå ifrån hotellet till incheckningen.
När vi fixade med vårt bagage hade man plötsligt ändrat rutinerna och man kunde bara checka in en person i taget, plus att man skulle kryssa i om man skulle ha boardingkortet samtidigt.
Förut, kunde man checka in alla samtidigt och man fick boardingkortet per automatik.
Vi blev lite stressade där innan allt blev rätt.
Vi checkade ju in 9 personer och man vill inte att EN inte ska få ut sitt boardingkort!
Nåja allt i ordning och vi ställde oss i drop kön.
Allt gick bra, men maken fick övervikt på en väska. Trots att de andra vägde under maxvikt skulle han ändå betala för sin övervikt!
Klockan gick....
Han tog alla papper och kutade iväg.
Då rycker Lilleman mig i ärmen och säger "Mamma, jag mår illa".
Och jag visste ju direkt vad det var.
Han somnade jättesent kvällen innan och hade kanske sovit 5 timmar.
Det var tidigt på morgonen.
Han hade inte fått i sig någon frukost.
Blodsockerdippen var ett faktum!

Jag drog honom åt sidan mot en papperskorg, med Minime i släptåg och vårt handbagage. Maken stod ju i kö för att betala sin övervikt. (som handlade om 2kg så den personalen blev skitirriterad över att vi ens skulle betala något när de andra väskorna var lätta och tog inte betalt!)
Jag såg en kiosk en bit bort, men kunde inte lämna allt för att kuta dit.
(De andra i familjen stod i dropkö.)
Lilleman var likblek och skakig. Jag är ju van att det blir så. Jag är likadan och hans storebror med.
Från ingenstans, blir vi illamående och måste sätta oss någonstans och akut får socker.
Helst cola.
Det bästa är att dra en burk cola och sen sätta fingrarna i halsen. Sen är man som ny!
Men, det vet ju ingen annan och det är svårt att förstå mekanismen.
Inte ens maken förstår.
När han och jag träffades trodde han mig inte.
Men, efter att jag vid ett tillfälle satt på en möbelaffär, med huvudet mellan knäna och andades i en påse, under tiden den då blivande maken sprang över gatan för att köpa cola och pommes, så litar han på att när jag säger "vi måste ha mat NU" att det är NU som gäller och inte om fem minuter! :-)
Det är en anledning till att GI mat borde vara det jag äter jämt, för att hålla insulinet på jämn nivå.

Nåja, tillbaks till Lilleman.
När vi stod där och djupandades, kom en anställd på flygplatsen och frågade hur det var.
"Han har blodsockerfall" informerade jag.
"Vi behöver cola. "
Han tittade med höjda ögonbryn på mig och frågar "har han feber??" Jag svarar "nej, han har fått ett blodsockerfall."
Han tittar på Lilleman och sen på mig igen. "Har han magsjuka??"
Jag: NEJ, han har blodsockerfall! Det är tidigt på morgonen, han har inte ätit frukost! Han behöver socker!!"
Han hummade och såg bekymrad ut. Sen erbjöd han sig att gå och köpa cola åt oss.
Det var ju grymt snällt!
Och han kom med både cola och risifrutti till både Lilleman och Minime. Det han inte visste var att båda hatar risifrutti! ;-)
Nåja, vid det laget hade både maken och resten av resesällskapet kommit i kapp och mannen frågade farmor om Lilleman hade Diabetes.
Hon förklarade att han inte har det och att han inte var magsjuk, men att det lätt blir såhär, när alla parametrar är på plats så att säga.
(Hon har ju även varit med när storebror kroknat och vet hur det funkar. )

Nåja, vi satt ute en stund och andades och han försökte kräkas utan att lyckas.
Han drack lite cola och sen gick vi igenom säkerhetskontrollen.
Där ska man ju tömma all elektronik osv. Vi har "lite" sånt med oss jämt! ;-)
Jag var mest orolig över att Lilleman skulle krokna mitt i det hela. Men han klarade sig igenom och satte sig mot en vägg för att andas.
Sen var det långt som fasen till gaten! Vi pratar kilometerlångt! Det kändes som mil!
Och jag vet ju hur det känns, att gå på darriga ben med spyan i halsen, det ÄR inte kul.
Efter en massa stop där vi satt och andades kom vi till gaten som ju var full av folk.
Vi satte oss en bit ifrån och fortsatte med cola och choklad. Han piggnade på sig men mådde illa.
Både han och jag visste ju att det som krävs är att han måste kräkas.
Sen släpper det.

I soffan bakom sitter andra resenärer och jag försöker pedagogiskt förklara för de som är med vad det handlar om för att andra resenärer inte skulle tro att han var sjuk.
Sen, börjar man boarda flyget. Jag vet att han inte kan hasa in där och vara blek som ett lik.
Risken finns att vi inte får åka med.
Alla i resesällskapet hann bli lite stissiga vilket inte gör saken bättre. (och är fullt förståeligt)

Jag plockar fram en påse och ställer mig lutande över honom så att ingen ser oss och viskar "vi måste gå på flyget nu, så ska vi åka så spyr du NU!".
Han tittar på mig, hostar till och kräks sen upp alla cola och choklad vi fyllt i honom.
Och det är ren magi.
Han kräks, rätar på sig, torkar sig om munnen, dricker lite vatten och reser på sig.
Han har fått tillbaks färgen och är pigg och glad.
Vips.
Och det är ju det här ingen annan kan fatta.
Att vi sitter, bleka, kallsvettiga och darriga. Drar i oss cola, spyr som en gris och nästa minut är vi som vanligt.
(Tilläggas ska att vi då och då får känningar, som vi lätt häver. Såhär illa blir det väldigt sällan.
Har vi sovit bra, kan en pyttefrukost funka. Vi får såhär stora dippar en gång om året kanske, när "allt stämmer". Dålig sömn, ingen mat, stress, oro osv...)

Klart att folk måste tro att vi är sjuka.
Så, när vi samlat ihop oss och ställer oss i kö, så kommer ju en anställd som står och scannar biljetterna och frågar var vi har det magsjuka barnet.
*suckar*
En person som skulle med samma flyg hade sagt till henne att ett barn kräks och att vi hade pratat om maginfluensa!

Jag förklarar igen att jag förstår att folk tror att han är magsjuk, men att vi aldrig skulle åka med sjuka barn, DET vill vi inte ens utsätta oss själva för. Och det jag sagt var att det INTE var maginfluensa!
Och så drog jag hela förloppet igen. Vad som hände och varför. Lilleman stod bredvid och log från öra till öra. "Jag mår bra nu!"
Och Kvinnan förstod. Hon vinkade om bord oss och önskade oss en skön semester.

Jag kan säga att vi drog en låååång djup suck alla! Att vi var med och att vi var på väg!
Lilleman var ju pigg som en mört och piggnade ju på sig ännu mer när maten kom in som han åt varje tugga av.
Och lite hoppades jag att den som oroat sig över att han var sjuk, satt i närheten och hörde honom tjattra hela vägen ner! ;-)

Vi landade på en blåsig flygplats och fick vänta en stund på bagaget, men sen satt vi på bussen och åkte till vårt mål.
Lollo och Bernie hotellet!