Vi börjar året i Karantän.

Året börjar precis som vi visste att det skulle göra. I karantän!

Man behöver ju inte vara forskare eller professor för att förstå att när skolorna drar igång (och jobben) efter julledigheten, då vaknar även Coronan, som inte ens haft ledigt över julen.

Och visst.
Det tog inte många dagar innan vi fick första mailet att man önskar att föräldrar hör av sig om det finns sjuka i familjen, sen kom nästa "era barn har varit nära bekräftat smittade" och sen "från tisdag går vi över på distans pga många sjuka"...

Så, efter knappt en vecka i skolan, kände Lilleman på måndag kväll att han hade lite ont i halsen. På tisdag morgon vaknade han och hostade så vi tog ett snabbtest och det gav direkt utslag. 
Nu på dag 3 är han inte speciellt sjuk, utan helt enkelt förkyld.

Om man jämför med hur otroligt sjuk han var samma tid 2020 så är det här en västanfläkt. 
Jag är ju helt övertygad om att det var det han, Minime och maken hade då, fast ingen visste om det.
Elever i skolan hade ju varit ute och rest över lovet och nästan hela skolan låg sjuka efter ett par veckor. Och jäklar vad sjuka dom var!

Att ha 40,2 i feber och hosta tills man kräks, det är inte helt vanligt. Och att febern inte gick ner med Ipren utan vi fick ge en Ipren och en Alvedon, då dök febern till under 39.
Och när maken ringde hem mig från jobbet, just för att Minime hade så skyhög feber och hon ligger i sängen och spelar mobilspel när jag kommer hem! 

Har man över 40 grader brukar man vara ganska borta. Hela grejen var märklig och maken fick bihåleproblem som han faktiskt opererat nu, där läkaren sa att det brukar se ut sådär när man haft Covid.
Nåja, som tur är så går dom ju på distans, så dom missar ju ingen skola då vi nu sitter i karantän till början av nästa vecka. 

Och vi fick nyss ett nytt mail från rektorn där man bedömer att det behövs en vecka till på distans.

Många är sjuka, men inte så sjuka att dom inte kan vara med på distanslektioner, så då bedömer man att det är bättre än att halva skolan är hemma sjuka. 

Än så länge känner varken jag, maken eller Minimi något, så det kan vara så att vi slipper! Vilket ju är himla märkligt med tanke på hur snabbt och lätt Omicron smittar. 

Vi kan inte ropa hej riktigt än utan får vänta till helgen. 

Jag tog min spruta 3 på måndag eftermiddag och jag visste att det skulle vara på håret! :-)

Redan i helgen sa jag "månne jag hinna ta den" och inte behöver skjuta på dosen. 

Den här gången fick jag Moderna vilket kändes bra. Jag har läst på att det inte alls är dumt att blanda de olika vaccinerna, det ökar effektiviteten. 

Så, nu är det bara för oss att sitta still i båten och se hur lång karantän det blir. Det hade varit lite skönt om vi alla bara fick det här nu så är det över sen. 

Det är inte dumt att sitta i karantän just nu! Det har blåst och snöat i natt så det är helt vitt ute! 

Men det är ju så vackert! Det får hellre vara såhär än det gråa och tråkiga som varit ett par veckor. 

Även andra grejer blir ju inställda när vi sitter i karantän. 

Minime skulle på två sjukvårdsbesök vilket ju ställts in och jag ställde in massagen idag.

Och vårt "uppdatera kontoret" projekt sattes också på is. Vi ska måla om på kontoret och målaren skulle kommit i måndags.
Men, han hörde av sig redan i helgen och sköt på starten då en familjemedlem där testat positivt. Så nu hoppas vi att han kan börja nästa måndag. 

Jag sitter i köket och jobbar och maken i vardagsrummet så man är ju bra sugen på att få sätta sig där igen. :-)

Typiskt också när barnen går på distans nu, då kunde vi bott på landet ett par veckor. 

Men nu har vi ju flyttat omkring en massa i huset och behöver fixa det. (Det blir ju alltid så när man tömmer ett rum, så rör det till ett annat rum, som sen rör till ett annat...)

Planen var att åka ut nu i helgen men vi kan inte göra det vi tänkt pga karantänen så vi stannar. 

Det blir sällan som man planerat. :-)

Men det är ändå skönt att folk inte verkar bli så sjuka den här vändan även om nästan alla jag känner sitter i karantän nu. 

Det är bara att tugga på och harva sig igenom januari. 

Välkommen 2022!

Nu är vi på andra sidan nyår och äntrat 2022!

Äntligen får man ju säga. 

Vi hade en riktigt lugn nyårsafton. Maken har åkt på en förkylning, som tur var ett par dagar efter jul. 
Och ingen annan är sjuka, så märkligt nog så smittades han inte dagarna innan han blev sjuk.

Inte ens vi som bor med honom har känt något så det är väl en "manflu" :-) Men, det gjorde ju att vi valde att inte bjuda hit någon eller vara med hos några grannar eller så.

Stora dottern kom förbi tidigare på dagen och dom hade heller inte lust med något större kalasandet, dom är ganska slitna efter en galen höst och vinter, så dom fick erbjudandet att hänga med oss om dom vågade pga makens snorande.

Och det gjorde dom, så dom åt middag med oss och skålade in kvällen i lite skumpa. 

Men, redan vid 22 traskade dom hem för att sova och även vi kröp i säng efter att hundarna varit ute sista kissvändan.

Vi valde att vara på landet främst för hundarna. Det skjuts lite här också, men det är ju inte i närheten av mängde som skjuts i stan och framförallt så skjuts det inte när som helst under dagarna innan. 

När jag var ute med dem tidigare, så hörde vi lite smällare i grannområdet och även några grannbarn sköt något som mer "rasslade" och det reagerade dom inte på alls. 

Dock när vi var ute sista gången så sköts det något som lät mer som en "bomb" och då reagerade båda hundarna med att skälla. 

Och Bella kom springande och hoppade upp på mig med framtassarna och man såg att hon frågade "är det här ok matte??!

När jag klappade på henne och sa att det är helt ok, ingen fara, så var hon lugn. 

När klockan var 00 så låg dom i vårt sovrum, vi hade tv:n på och maken satt vid datorn. 

Vid första raketen, så hoppade båda upp och började skälla, mer argt än som att dom var rädda. Dom reagerade som dom brukar göra om vi har fönstret öppet och sopbilen kommer skramlande. 

Jag tog Lillfjant i min famn och klappade och gullade med henne. Hon fick en speciell godis som hon älskar och hon la sig ner i sängen och mumsade det under hela tiden det lät. 
Bella, smet ner när Minimi öppnade dörren för att se hur det gick med hundarna! 

Så hon fick springa efter och fiska fram henne under köksbordet och sen ge henne till maken och när hon satt i hans famn så var det ok. 

Hon vek bak öronen och var lite allmänt bekymrad och ville inte alls ha sin godis, men hon skällde inte och var inte rädd. 

Hon kände ju att maken inte fick högre puls och att allt var ok. 

När det tystande efter ca 10 minuter så la dom sig båda i vår säng och somnade. Så det gick smidigt. 

Jag trodde att dom inte skulle bry sig nämnvärt eftersom dom är vana vid ljud av röjsåg, vedkap och allt möjligt annat här ute, men vi behöver nog vänja dom med smällare också. 

Det finns filmer på Youtube som är för just hundar, där man kan spela upp raketljud först lite lågt och sen höja ljudet hela tiden. 

Gör man det och samtidigt avleder med lek, godis eller annat, så struntar dom till slut i oljudet. 

Idag har vi bara tagit det lugnt och tog en lång promenad med vovvarna så att dom fick springa av sig ordentligt. 

Målet för 2022 för hundarna är att vi ska jobba bort två jobbiga beteenden som främst Bella har, men även Heidi. 

- Bella skäller på bilar vid bilmöten. Inte så mycket här ute, men i stan är hon hopplös. Det måste bort. 
- Bella är också rätt jobbig vid hundmöten. Rädd och skäller. 
(Hon har blivit överraskad flera gånger av större hundar som gör att hon skäller först, alltid. Vi de tillfällen där vi möter en hund som skäller, då är hon helt tyst och går förbi. ) 

Går man med bara henne är det bättre, men är Heidi med så börjar ofta hon och Bella hakar på. Så båda måste jobbas med där. 
När vi var ute idag, så mötte vi en tant med en stor setter, som satte sig och väntade in oss. Maken sa till tanten att "nu passar vi på att träna dem" och då fick vi båda att gå förbi mycket lugnare genom att be dem titta på oss och avledde dem med godis. Med Heidi gick det jättebra, Bella hade svårare att koncentrera sig. 

Heidi är inte så intresserad egentligen, så har jag lite godis och pratar med henne, så tittar hon på mig och glömmer den andra hunden. 
Bella är stissigare, men det går om man bara är konsekvent. 

Problemet blir när man är ute med dem båda, själv. Då är det svårare att få ögonkontakt med främst Bella plus att hon då vaktar både mig och Heidi. 

Men - det går att jobba bort och de ska jobbas bort. 

Jag måste gå med henne själv oftare när vi är i stan, för att öva på just hundmöten och gå med henne där jag vet att vi möter många hundar.

I närheten bor även en kollega med en Uraser som är jätte lugn, så honom ska vi öva på. 

Här ute på landet har vi en granne som har två stora hanar som är lugna och vana vid andra små bjäbbare, så henne ska jag också kontakta för att få öva på dem när vi är här. 

Bella måste få ny erfarenhet av hundar som inte ger sig på henne. 

Nåja, jag har gjort som jag brukar och slängt ut dela av julen här. All belysning och julgranen får vara kvar en bra stund till.

Belysningen är mysig när det är så mörkt här ute. 

Och julgranen är både vacker och dyr, så den får stå kvar lääänge. När jag slänger ut den så får den stå på altanen långt in på våren! :-)

Men alla tomtar och annat jox åkte ner i kartongerna idag och mer våriga dukar och ljus fick komma fram. 

Jag misslyckades med att få hyacinterna att slå ut till julafton, dom slog ut nu! Så nu fick dom snällt bo i en vas i stället. 

Vi hade planerat att vara kvar en vecka till, men nu har det kommit lite andra saker som gör att vi måste åka tillbaks till stan. (och där packas hela julen ner så snart vi landat där)

Roliga saker!

Vi har grunnat och grubblat länge på ett projekt som vi känt varit nödvändigt, men tvekat runt. 
Det är ett stort beslut som måste få ligga till sig lite. 

Men, så hände det lite grejer under hösten som fick upp frågan på agendan igen och förra veckan bestämde vi oss efter ett litet familjemöte. 

Så det har varit samtal och kontakter och nästa vecka ska vi på ett spännande möte. Sen får vi se hur det blir. 

Men jag gissar och hoppas att det blir åka av under våren. 

Vi hade ett tungt år privat hela 2021, så nu ska det hända roliga saker under nästa år och vi ska uppfylla en dröm. 

Sen har jag personligen ett stort projekt framför mig, igen. Sockret!

Jag har ju inte ätit socker på ganska länge, men när livet körde ihop sig i våras så ramlade jag dit igen. 

Och för mig handlar det ju inte så mycket om vikt, utan mer om mående. Jag mår inte bra av att äta socker generellt. 

Och nu behöver jag vara pigg och allert så nu ska sockret bort! 

Jag tror tom att jag ska ta ett par fastedagar för att nollställa mig. Det brukar gå bra när jag väl bestämt mig.

Det är också dags att ta tag i min bråkande höft, så att jag kan komma igång med yogan igen.

När jag har en höft som inte är så smidig som den ska, så kan jag bara göra halva övningarna och då tröttnar jag, även om det garanterat är bra att göra dem ändå, så bra som jag bara kan. 

Men, maken gick till en helt magisk naprapat för ett tag sen och fick ordning på sin nacke som han haft problem med i 15 år. 

Så jag ska testa. Det kan inte bli värre. :-)

Jag ser verkligen fram emot det här året, även om våra privata problem inte är över på något sätt, men vi har kommit långt på väg och det är mer "finslip" kvar nu. Sen ska personen vi stöttar kunna flyga själv.
Och även då Corona inte på något sätt är över, så känns det ändå som att vi som är vaccinerade eller haft det redan, inte blir så sjuka av den nya varianten. 

Jag borde få min tredje dos nu i januari. 

Det har varit två tunga år, så nu bara måste det bli bättre. Jag vet också att jag klarar av att jonglera en vardag som är ganska rörig. 

Nu ska det bli så skönt att ta tag i något som är praktiskt. Som bara ska göras. 

Jag säger verkligen - välkommen 2022.