Lång fästingperiod.

Nu sägs det att den riktiga hösten ska komma och lite skönt är det!

Värmen är lite märkligt när man är inne i september. Det har varit kladdigt och klibbigt, men senaste dagarna har det varit lite kallare och klarar luft. 

Himlen brann häromkvällen när vi var ute på kvällspromenaden. Så vackert.

Nu måste jag planera promenaderna på ett annat sätt, för går man ut lite för sent så är det mörkt! Då är det fint om man hittar en gatlampa längs vägen. :-)

Jag kunde inte låta bli att beställa lite garn, nu när det var rea. Jag gillar att ha handledsvärmare när det blir lite kallare, då behöver man inte vantar, vilket är hopplöst att ha när man ska ha hundgodis och bajspåsar på promenaden. 

Och det går så fort att sticka! :-) 

Vi har också jättekallt på kontoret, så man behöver ha vantar när det är som värst. 

Det har varit en 7-8 grader på morgnarna nu och Lilleman som kör moppe insåg att vantar inte var en dum idé så vi fick gräva fram några. 

Och nu är det nog dags att lägga fram åtminstone tunna vantar och halsdukar. 

Det var tur att jag jobbade hemma på fredagen, för fjant blev dålig. 

Hon är en liten dammsugare och blir dålig i magen lite då och då, men som tur är så har hon hittills prickat dagar när jag är hemma!

Det har varit en vecka där jag varit iväg varje dag så hon valde rätt när hon började kräkas lagom till lunch på fredagen. 

Hon blir så ynklig och tycker verkligen synd om sig och ligger och piper...

Men bara hon kräkts "klart" så börjar hon ju må bättre och efter några sprutor av vätskeersättning så brukar det ordna upp sig, även så denna gång. 

Hon är inte jätteglad över att man vätskar henne med spruta, men det går ändå bättre än när vi var iväg och gav dem vaccin i veckan. 

Den som dom ger på spruta var slut från tillverkaren, så dom fick näsdroppar!

Helt klart ett intressant alternativ som vi inte gör om! :-)

Vi fick oxå nytt recept på fästingtabletter. Håller värmen i sig kan vi bara göra uppehåll december till februari typ...

Som tur är mår dom inte dåligt av dem.och de funkar perfekt.

Festingarna dör och går att plocka bort gör hand.

Äckliga kryp!!

Härligt höstvärme

Jag gillar ju alla årstider...förutom november och februari! :-D

När solen börjar titta fram på våren är det ju magiskt, men såhär på hösten så är det ju magiskt när solen ligger på och man kan dricka kaffe ute. 

Det är ju precis lika varmt som i juni, men man tänker ju inte på det på samma sätt. 

Är det 21 grader i juni så är man ju lyrisk... nu är det bara "inte kallt" :-)

Vi måste fortsätta att äta ute så länge det bara går! 

På ett märkligt sätt så gör man ju det så snart snön smält på våren, men glömmer bort det på hösten! :)

Många gnäller att sommaren varit så kall och blöt, men det är inte min upplevelse, tack vare att vi delade upp det så pass. 

Det brukar ju alltid kännas som att man inte hunnit "ligga på laddning" om det inte varit varmt på sommaren, men jag tänker att det går lika bra nu. 

Och det är magiskt vackert. Som jag älskar att sitta på det här berget och titta ut över sjön. Det åker alltid någon båt eller någon som är ute och fiskar. 

Största fördelen med hundarna är ju att man kommer ut varje dag  vilket väder det än är. Ett par om än korta rundor gör man får ljuset och friska luften. 

All annan "träning" faller lätt bort, men just denna motion blir av varje dag. 

Det har varit en hektisk vecka, som känts som två! 

Utöver en hel del jobb, ska vi flytta igen.... det är något som händer en gång om året i snitt. Vi ska flytta ett par meter till ett annat rum... 
Från start var det för att en annan, större grupp, skulle ha vårt rum. Nu visar det sig att det inte alls blir så, men vi måste flytta ändå. *suck*

Men, vem orkar tjafsa om sånt..vi packar ihop oss och om drygt en vecka kan vi inta vårt nya rum. 

Sjukstugan hemma fortsätter oförtrutet. 

Maken har varit lika rutten som för två veckor sedan hela veckan, så till slut tog även han kontakt med sjukvården. 

Efter lite trassel fick han träffa läkare och ta en massa prover, för nya covidvarianten och även en lungröntgen. 

Det är som när vi var med Minime senaste gångerna, när man väl kommer in bakom "gaten" då är sjukvården fantastisk, man ska bara komma åt den! :-)

Inga prover har hittills visat något onormalt så det är ett segt virus. Det blir spännande att se vad covidtestet säger, det är det som dröjer längst. (Det togs inget vanligt "snabbtest" utan skickades iväg. )

Dock känner han nu att det vänt och hostan är inte lika illa. Men jäklar vad segt det har varit!

Nu får vi hoppas på en frisk vinter. 

Fördelen har ju varit att helgerna har varit väldigt lugna. Det är ju ofta vila och mycket kall och varm dryck som gäller. 

Men nu hoppas jag att han piggnar på sig för nästa helg är det flera olika kalas hela helgen igenom. 

Vi går ju in i vår kalasperiod nu som startar med  minstingens namnkalas, sen är det  2 års kalas för sondottern, Lilleman fyller 17 och Minime fyller 15, sen fyller maken 50!! Om eller hur han ska fira det har han inte bestämt än.... 

Och sen är det jul och strax innan flyttar äldsta sonen med familj lite närmare. 

Inte klokt. 

Vi bokar in grejer som rinnande vatten för våren 2024 på jobbet nu. Det är lite läskigt att tiden och åren rinner iväg så fort. 

Man tänker ju inte på det själv, men just på barnen och barnbarnen syns det ju. Tänk att äldsta barnbarnen börjar förskoleklass nästa år. 

Det är ju helt galet. 

Samtidigt är det skönt att tiden rinner iväg. Det är tufft på så många håll nu, både med tanke på världsläget som gör det tufft på olika sätt, en även annat trassel. 

Ofta är det ju så att man vet att många problem löser sig om man ger det tid, men man ska igenom det. 

Själv har jag ett rätt stort projekt, eller knut rättare sagt som vore skön att bli av med. 

Det hade löst mycket...

Jag hade en lösning i sikte för ett tag sen, men sen fick jag veta lite obehagliga uppgifter om en person som var i periferin som gjorde att jag bromsade hela projektet. 

Och som alltid, man vet inte om det var rätt eller inte. Kanske borde jag gett personen en chans till, men konsekvenserna kunde ha blivit riktigt jobbigt. 

Men som alltid, man vet ju inte. Och det är ju livet i ett nötskal - val hela tiden. Prioriteringar. 

Och facit har man ju inte förrän efteråt. 

När man har toktur!

Ibland har man ju sån röta att man borde köpa en triss! 

När jag var med Minime till närakuten fick jag inte parkeringsappen att funka. Jag testade massor med gånger men icke. 

Nähe, sms då? Nope. Inget funkade. 

Jag orkade bara inte fixa det utan vi parkerade och hoppades på det bästa. 

Nu gick det ganska fort, vi var väl inne i ca 90 minuter eller nåt likande och när vi svängde runt hörnet såg jag lapplisebilen och hur en kille gick runt och kollade bland bilarna. 

Han var på väg mot min bil och jag tryckte på nyckeln så att den blinkade till när vi var en bit bort, så att han skulle se att vi var på väg. 

Han vände sig om och väntade in oss, med sin lilla maskin i handen som han tryckt ut en låååång gul lapp på. 

*suck*

Han log lite när vi kom och sa "jag är här och kontrollerar".. 

Jag ser det, svarade jag. Och jag fattar att du nu lappar mig, men det gick fasen inte att använda vare sig app eller sms!

Han såg lite förvånad ut och jag visade honom både sms:et och bilden jag tog på felmeddelandet. 

"Bra att du kan bevisa det" sa han och rev boten! 

Va! Det brukar ju inte hända!

(Och så tipsade han om att det finns parkeringsautomater lite här och där i området, som han rekommenderade att använda i stället, dom funkar jämt.)

Men, nu är det faktiskt andra gången som jag fått en bot avskriven! :-) 

Förra gånger var på jobbet när jag parkerade med tillstånd och fick bot ändå, för "apparater hade hängt sig, så han kunde inte kolla att det fanns ett tillstånd"! Ärthjärna!

Nåja. 

Idag är Minime betydligt piggare och gick till skolan. Så nästa gång hon är rutten ska vi åka till närakuten och sitta i väntrummet en timme, då går febern ner! :-D 

Men skönt ändå, det blir ju jäkligt segt. 
Lilleman är hemma och hostar idag och maken fortsätter sitt hackande. I morse lät han som gollum! 

Usch.
Jag är tacksam över att slippa det faktiskt. 

Det verkar var många sjuka nu och en bekant i sjukvårdsbranschen berättade att det kommit nyare tester nu som känner av de nya varianterna av Covid som kollegor testat med och yes, covid it is.
Man har tom börjat testa folk i dörren igen och vänder dem om dom visar sig har feber!

Dottern som planerat att åka och hälsa på jobbet med lilla bebisen gör inte det och det är nog smart! 

Just nu går det väl inte RS virus, men bevisligen annat skit. 

Jag hade ju räknat med att vi har för stora barn för att ens behöva bry oss, men tji fick jag! :-)

Att det varit skruttigt har ju också gjort att vi bromsat massa saker vi tänkt göra. Och fortfarande är jag i den där skumma känslan av att ha så mycket mer tid än förut och inte längre bära på den där gnagande känslan jag beskrivit tidigare.

Visst längtar jag lite till landet och tänker att vi borde åka ut, vilket vi planerat göra men bromsade.

Tidigare hade jag varit skitsur över att bli sittande hemma, då det finns massor att göra där. 
Nu vet jag att det finns en del att göra, gräset lär vara knähögt tex, men samtidigt så gör det mig inget, för jag trivs så bra här hemma. 
Och det är jättekonstigt att ha så mycket tid. Att kunna lägga saker på helger för att vi inte ska iväg som tidigare när alla helger känts bortkastade annars. 

Man får påminna sig ibland om att man alltid tar beslut med den kunskapen och informationen man har just då. Det som var rätt och kändes rätt då, förändas.

Det är ingen idé att ångra saker, man måste se erfarenheter som kompetens och sen ta nya beslut.

Jag pratade med ett av barnen om ånger häromdagen och jag kan konstatera att det jag ångrar, är saker jag inte gjort. Oftast för att jag inte vågat..

Andra beslut ångrar jag inte även om de såhär 15- 20 år senare kan kännas fel.

För om jag inte tagit just det beslutet, då hade livet troligen sett annorlunda ut.

Och alla val och beslut, bra eller inte gör en lite klokare. 

Skitvirus!

Nu blir det här ett gnälligt inlägg, mer än vanligt! ;-) 

Amen va fasen. Höstterminen hann knappt börja, så bara rullar bacillerna in och folk är galet sjuka!

Minime har ju haft värdens otur! 

Hon missade ju första 3 dagarna pga operationen. Sen gick hon till skolan veckan efter och vaknade på fredag morgon helt utan röst. 

Sen kom febern, snoret och hostan. Nu 10 dagar senare, hostar hon fortfarande och febern kommer och går.  

Så irriterande! 

Maken likadant. Han vaknade förra torsdagen och kände sig rutten, sen har han hostat som värsta slemproppen sen dess. 

Nästan så jag börjar undra om dom har fått nya varianten av Covid som går nu? 

Det är så tröttsamt segt, man fattar ju att det bara är virus, men man vågar ändå inte vänta hur länge som helst med att kollas så att det inte är lunginflammation. 

Jag räknade med att inte så mång skulle söka sig till sjukvården söndag morgon, så vi åkte till närakuten för att vara på den säkra sidan. 

Tack vare att hon är så nyopererad så var det inget gnäll vi fick komma in ganska direkt och ta sänkan, som var normal. 
Sen kikade dom i öron och hals, lyssnade på lungorna och skrev ut lite starkare hostmedicin. 

Såhär kan hon ju låta ett par veckor till med lite otur så bara febern ger sig så får hon gå till skolan. I den här åldern känner man ju om man orkar eller inte. 

Stackars maken har feber igen idag och känner sig sämre än för ett par dagar sen. Jag tycker så synd om dem, hur kul är det?

Lilleman har ont i en axel och var till naprapaten förra veckan och fick det att släppa en hel del men nu har han ondare igen, så vi får nog boka en tid till honom den här veckan också. Som tur är så ligger mottagningen nästan där han går i skolan så han kan ta det på hemvägen. 

Allt som jag inte behöver vara inblandad i är bra! :-)

Men det är liksom alltid nåt som skaver. *suck* 

Tänk om det bara fick rulla på.. Jag fattar inte hur de som har en 6-7 barn får något vettigt annat gjort än hänger på vårdcentraler och tandläkarmottagningar! :-)
Är man 8-10 personer i en familj måste ju alltid någon vara sjuk tänker jag. 

Nåja, det har även ett riktigt skitväder senaste veckorna, eller klassiskt höstväder om man så vill. :-)

Men häromkvällen när jag var ute med hundarna gick jag på ett lite annat ställe än vi brukar just för att det var så jäkla blött och då slog det mig att vi kan se husen där äldsta sonen med familj snart flyttar in!

Där, på andra sidan skogen ska dom bo! 

Veckan har också inneburit en begravning. Makens farmor 97 år gick bort för ett litet tag sen. 

Tänk om man får bli så gammal?
Det slog en ju när prästen berättade om hennes liv, vad hon varit med om på nästan 100 år. När hon var liten fanns ju inget av det som vi idag tycker är helt normalt. 

Telefonen tex, tv, elektriciteten osv. 

Det var en fin stund och så vackra blommor, vi valde en rund krans i höstfärger. 

Båda barnen var tyvärr sjuka och var inte med. Det hade varit en så bra första begravning för dem, som aldrig varit på en tidigare. (vilket ju är fantastiskt! )

Vi hade tom köpt svart kavaj och vit skjorta till Lilleman, som vi nu får lämna tillbaks. 

Han kroknade dagen innan och hade det inte varit så många andra äldre med så hade han nog kunnat gå, men han smittade nog som mest jus då, så vi hoppade över det. 

Det var fint väder och blev jättevarmt efteråt, så det var ingen hit att vara klädd i svart. :-) 

Maken har inte kunnat vara med på några promenader på länge, så i lördags unnade jag mig och Bella en riktigt lång en. 

Vi lämnade Fjant hemma och så fick hon springa på lina i en skog vi är i ibland. Det var massa cyklar ute och rev runt, men dom klarade hon jättefint. 

Och nu är det otroligt vackert! 

Allt regn har gjort det så grönt och det finns små sjöar och vattendrag lite här och var.

Jag har blivit helt beroende av skogen. Det är där syret finns liksom. 

Som alltid när hösten härmar sig drar jag fram stickningen också. Jag kom på häromdagen att jag glömt hur man stickar flätor! :-)

Men efter en stund kom jag på det och det blev nya handledsvärmare. Det går så fort att sticka sådana och hundjackor. :-)

Fördelen med sjuka familjemedlemmar är ju att man kan vara riktigt, riktigt lat. Pyssel finns ju hela tiden men vi håller oss ju hemma och har fått ställa in flera grejer. 

Och då finns tid att kika på serier, läsa böcker och pyssla i trädgården. Jag försöker komma på banan med yogan igen också. 

Jag är verkligen en periodare med massor med saker. 
Men Yoga är så bra jag känner ju det i kroppen, så det måste jag bara göra. 

S

Höstbaciller redan.

Första riktiga jobbveckan har nu gått och jäklar det känns som att det är ett halvår sen man hade semester redan. 

Allt drog igång med en jäkla fart liksom. 

Och det hann ju bara dra igång så gjorde även bacillerna det. Både maken och Minime ligger däckade i feber och hosta. *suck*

Minime hann ju bara till skolan ett par dagar. Tröttsamt. 

Hela jäkla sommaren har gått och så snart skolan börjar, sjuk!

Nu i veckan ska vi på begravning, så om hon är på fötterna om ett par dagar, så behöver hon vara ledig igen. 

Höstterminen börjar bra. Not. 

Nåja, det gäller verkligen att ta till vara varje kväll man kan sitta ute och äta nu för att hålla sommaren kvar. 
Det är ganska varmt trots att det är grått och regnigt mellan varven. 

Vi gjorde pizza häromveckan och det är ju så lyxigt så det är inte klokt. Att kunna gå ut och sitta på sin egen tomt utan att ha en granne bokstavligen 20 cm från bordet. 

Usch för radhus! :-D 

Pizzorna blir så galet goda och precis som med kaffe, så är det alltid lite godare att äta utomhus. 

Min arbetsgrupp hade planeringsdag här hemma hos oss i slutet av veckan och det är så kul att provtrycka huset! 

Vi satt i matsalen och jobbade till lunch som vi sen åt ute. Vi blev kvar där och jobbade under eftermiddagen. 

Maken satt hemma och jobbad också, men han var ju på kontoret på övervåningen så vi störde inte varandra alls. 
När tonåringarna kom hem så skötte dom sig själv och vi stördes inte. Vi kunde tom sitta i två olika grupper ute och jobba, på var sin uteplats. 

Min chef konstaterade att "det här huset är som gjort för fest!" :-)

Tur att vi har två studenter kvar. *ss*

Man blir ganska trött i mössan efter en hel dags planering, så jag gick en lång prommis med hundarna efteråt och det var en helt ljuvlig kväll! 

Jag har ännu inte badat denna sommar! Ett dopp brukar jag ju ta, så jag får smyga mig ner någon kväll! :-)

Man känner ju att sommaren är på upphällningen och hösten runt hörnet, då blir man extra glad när blommorna börjar om!

Flera rosor är remonterande och blommar för andra gången nu. Så mysigt att få ännu en omgång. 

Hortensiorna blommar också nu. En som fanns när vi flyttade in är enorm, men blommar inte än så det blir ännu senare. 

Det fanns rosor här som jag inte har en aning om vad det är, men dom blommar också sent och fint. 

Kul att veta att dom kommer på sensommaren för jag har satt flera som blommar tidigt. 

Om ett par år kommer det att blomma hela sommaren, från maj till september. Älsk på det!

Jag har också fått rötter på en del av de ros sticklingar jag tog nu i sommar. Inte alla har tagit sig, men ändå en hel del. 

Nu vet jag att det här funkar, så då kan jag ta sticklingar av favoritrosoror varje år och dom som tar sig, dom tar sig. 

Snacka om att spara pengar! :-)

Nästa vår har jag förhoppningsvis ett litet växthus också där jag kan driva lite allt möjligt. 

Jag har varit iväg med min lilla Donna och lagt spår till ID hundar igen. Det är så kul!

Varje gång man träffar andra som är lika hundgalna som mig så blir man ju glad! :-) Endera har man hundar som hobby eller så har man inte. 

De som inte har tycker ju att vi är lite knäppa! :-D 

Nu la vi spår till en 16 veckors valp som är på upplärning så det var ett litet annat upplägg än förra gången. 

Nu träffade vi tre ID hundar som vi la spår åt. 

Det är så bra för de hundar som ska spåra får inte komma i närheten av min hund, för spåret ska var helt nytt. 
Det gör att hon hör hundarna skälla i bilarna och de som kommer ut får inte komma nära henne. Det är ju det hon har problem med sen hon blev jagad som yngre hund. Hon tror jämt att andra hundar ska ge sig på henne. 

Är dom på längre lina och har hög energi blir hon tokstressad. 

Just igår fick hon gå en bit framför den 16 veckor gamla valpen, som redan är större än henne och har galet hög energi. 

Den går inte, den studsar och hoppar! :-D

Men efter som att den inte får komma fram till henne så lär hon sig att det är ok. 

En av de andra ID hundarna är en stor hane som väger säkert en 40 kilo, även han har hög energi och skäller mycket och studsar. 

Nu såg hon att även han for omkring, men kom aldrig i närheten av henne. Sånt stärker henne och efter en stund lyfte hon tom svansen och hoppade runt lite själv. 

Efter att vi lagt spår så behöver dom ligga och mogna lite, så vi gick tillbaks till bilarna. Då testade en av förarna att lägga ett personspår till Bella för att se om hon hade nåt intresse. 
Hon visade lite godis för Bella och sprang sen en bit upp i skogen. Jag lät Bella lukta på en smeller som hon tagit på sig och sa sen "sök"... hon drog direkt iväg upp i skogen och hittade henne direkt.

Och när hon gjorde det så stannade hon, tittade på henne och lyfte en tass. 

Föraren skrattade och sa "Men perfekt! Vilken markering!"

Så, nu ska jag börja träna med henne. Först med barnen som bete och sen göra det svårare. Jag ska gå en kurs med henne så småningom, just nu hinner jag inte riktigt. 

Men, när jag är med och lägger spår, så får jag också träna med dem. Win win. 

Nu har jag gjort varsin startsmeller till hundarna. Alla borde ha det för om en hund rymmer eller springer bort i panik, då har man en doft som ID hundarna kan ha som start. Annars är det jättesvårt att spåra dem. 

Till när man har två, som sover i samma bäddar och delar filt osv, då kan ID hunden inte veta vilken hund som ska spåras, båda doftar olika och bädden doftar av båda. 

Jag borde göra något roligt med lillfjant också och funderar på rally lydnad. Det borde passa henne väl som är otroligt mat och godisdriven! :-)

Har man inte att göra, så skaffar man sig! ;-)

En liten blindtarm

Förra veckan drog jobbet igång på riktigt. Nästan alla kollegor är på plats igen och vips så rinner ju jobben in. 
Jag har en sådan funktion att jag ofta har mest att göra om ett par andra jobbar på bra! ;-) 

På tisdagen hade vi kontorsdag och det var så skoj att träffa alla på plats. Det var verkligen en rivstart, men vi hann ändå uppdatera varandra om sommaren lite. 

Det var rena skolstartskänslan när folk kramades i korridorerna och tjoade och tjimmade. 

Min arbetsgrupp samlade ihop oss för att gå och äta gemensam lunch när maken ringde. 

Minime hade jätteont i magen och kräktes. What? 

Hon var vaken med mig på morgonen innan jag åkte och åt frukost, pigg och glad. Lite pirrig inför skolstarten dagen efter, men inte sjuk.

Ok. Mår hon illa? Nej. Hon fick för drygt en timme tidigare plötsligt ont i magen, från naveln och ner på höger sida och ut i ryggen. 

Lite feber, men inget alarmerande, men blek. Maken tyckte att det kändes väldigt likt blindtarmsinflammation. 

Vi har haft sådana funderingar tidigare då hon haft on nästan på samma ställe, men då hade det inte varit någon fara utan annat. 

Jag åkte hem och pratade med henne och kände att nej det här är något annat. Hon kunde inte stå, inte sitta, inte ligga utan stod och vaggade som när man har förlossningsvärkar. 

Och då tänkte jag "jaha, ska vi sitta på akuten med någon som mår så här kass?" Jag testar och ringer ambulans. 

Och efter en stund kom dom och kikade på henne. 

De tog alla värden, klämde, ände och funderade och sen säger killen "tja, det här är nog ingen tvekan, hon ska till Astrid Lindgren så snart som möjligt, för det är nog blindtarmen". 

Tjahopp. 

Det var inte så akut att dom behövde göra mer, så vi packade ihop lite grejer och åkte in. Som tur var så var ju Lilleman fortfarande ledig så han fick vara hundvakt. 

Det var rätt lite folk på akuten som tur var, men tog ju tid ändå. Man undrar alltid vad i hela friden dom gör just vid första intaget. 

Det var en 9-10 personer i receptionen, men alla satt i en hög och tog in en person i taget. Efter en stund kom två ut och tog första värdena och informationen från de som satt och väntade. 

Sen tog det ytterligare en timme!

Minime hade inte mer ont än tidigare, men heller inte mindre. 

När vi väl kom in hade man bytt skift och en äldre dam tog hand om Minime. Efter lite frågor och koller så satte hon emlasalva på både händer och i armveck och hon fick ett armband med personuppgifter. 

Vi förstod att vi inte skulle bli hemskickade i alla fall. 

Efter en stund ropade läkaren in oss och efter att vi pratat lite blev maken och jag utskickade ur rummet och hon undersökte minime från topp till tå. 

(Det är så bra att läkaren ber att få träffa patienten själv! Det kan ju ha varit så att Minime behövt hjälp från någon form av övergrepp eller varit gravid tex. )

Läkaren gissade också att det endera var blindtarmen eller möjligen en cysta på en äggledare. Hur som krävdes ultraljud och blodprov och remiss skickades. 

Maken åkte hem och vi blev kvar. Efter ytterligare ett par timmar fick vi vagga iväg ett par våningar upp för ultraljud. 

Och det tog ju inte lång stund innan läkaren kunde visa oss vart den låg och att den var mycket större än den skulle vara. 

Väl nere på rummet igen kopplades hon upp mot dropp och fick Alvedon. 

Hon var blek vid det här laget och jättehungrig. Hon hade ju ätit frukost vid 07, som hon sen kräkts upp och sen inget mer och nu var klockan 18. 

Det dröjde inte länge efter att droppet var satt innan hon fick tillbaks färg på kinderna. 

Efter ytterligare en stund kom läkaren tillbaks och sa att det var som vi misstänkte och det krävdes operation för att ta bort den. 
Men, eftersom hon är 14 så måste vi byta till SÖS där alla barn över 10 opereras. *suck*

Bara att ringa maken att komma och skjutsa oss, då var klockan 19 och vid 19:30 klev vi in på avdelningen där och blev så bra emottagen. 

Jag fick kaffe och en macka som ju var gudomligt gott efter så många timmar! Jag hade ju inte hunnit äta lunch.

Minime fick duscha och klä sig i regionens snygga underkläder och nattskjorta och sen bäddades hon ner och vi kunde bara vänta. 

Hon fick nytt dropp och alvedon på dropp. 

Jag bäddade ut min säng och se låg vi där och väntade. Vi sov lite i omgångar, men det kom ju in personal hela tiden som kikade på henne och tog prover. 

Kirurgen kom in vid 02 och klämde på henne och berättade om hur operationen skulle gå till. 

Klockan 04 kom dom in och väckte oss och sa att nu var det dags. 

Jag fick klä på mig lite härliga kläder och sen rullades hon iväg till operation där vi träffade jättemysiga sköterskor som förberedde henne. 
Precis när allt skulle påbörjas och hon hade fått en skvätt lugnande, så ringde narkosläkarens telefon och han fick springa ner till förlossningen. 
Sköterskan funderade en stund men insåg sen att dom var en personal för kort, så Minime rullades in på uppvaket som låg precis bredvid och så väntade vi i 1,5 timme till. 

Men klockan 6 rullades hon in igen och jag gick tillbaks till vårt rum och tvärslocknade. 

1,5 timme senare ringde personalen mig och sa att hon låg på uppvaket igen och allt har gått bra. 

Det hade varit en inflammation, men inte så svår att dom behövt koppla på antibiotika som man gör om inflammationen är stor och om den riskerar att spricka eller har spruckit. 

Om det behövs så blir man kvar ett par dygn extra för att det måste vara med dropp fösta dygnen. 

Nu behövdes inte det, så nu skulle hon bara vakna, kunna gå på toa, äta lite och kunna röra på sig, sen fick vi åka hem!

Så, klockan 15 kom maken och hämtade oss. Så skönt!

Då hade hon sovit nästan hela förmiddagen och kräkts ett par gånger, dessvärre även upp den lilla lunchen hon fått ner. 

Men när hon kräkts andra gången, då kände hon själv hur det släppte och kunde tom gå ner till bilen själv.
Vi hade bokat en rullstol för att jag tyckte att hon var så otroligt svag, men hon repade sig fort sen. 

Vi gick ut till parken nedanför vårt rum under tiden vi väntade på maken och det var jätteskönt. Hon ville inte det först, men kände sen när vi satt där att det var jätteskönt! 

Väl hemma bäddade vi ner henne på soffan i tv rummet och sen har det gått fort. 

Efter ett par dagar har hon kunnat trappa ner på värktabletterna och går riktigt bra. På lördagen kunde hon tom dra på sig ett par jeans. 

Mest ont har hon i naveln där man gick in med kameran och sen av att hon varit svullen av gasen man blåser in för att få lite plats. 

Men - på måndagen gick till skolan och har då bara missat tre dagar vilket ju är kanon.  Så vi är jätteglada över att vi fick så snabb hjälp, det gjorde ju att hela processen gick snabbt.

Det har ju tom varit rejält varmt flera dagar nu också, men man känner verkligen att det är på sluttampen nu. 

hej höst!

Så är det då dags att dra igång hösten. Just nu är värmen tillbaka och det känns inte lika höstigt som förra veckan, då hade det regnar varje dag i två veckor, men ändå, när skolan drar igång så är hösten här. 

Men - sommaren är ju inte slut som tur är. Och nu gäller det verkligen att njuta av varje varm stund och suga i sig allt. :-)
Det är lätt att man glömmer bort det när allt är igång igen, men bara att sitta ute och äta middag efter jobbet gör ju att sommaren är kvar. 

Vi har jobbat hårt på att få det klart utomhus innan vi börjar jobba igen och i helgen gjorde vi det sista vilket är jätteskönt! 

Jag städade inne så länge det var blött väder ute. Under sommaren har innemiljön havererat för vi har bara varit inne och släppt grejer ur händerna och gått ut igen. 

Ingen annan i huset ser ens när det är rörigt, så det är bara jag som lider av det, men oj så jag lider av det! :-D 

Men, med hög musik (som väckte trötta tonåringar som kom ner och suckade "mammaaaa" :-)) så städas det ju i raks fart. 

Gräset har vuxit över alla bräddar tack vare det eviga regnandet, både det som fanns och det nya vi sått så det klipptes. Direkt ser även trädgården städad ut. 

Killarna kapade och klöv all ved som legat på baksidan och jag kunde kratta bort allt krafs.. Det är så skönt att ha det städat och fint överallt när man inte hinner med på samma sätt. 

Nu är det bara halva uteplatsen på kortsidan av huset som inte är i ordning. Men vi har nu härliga sittplatser på två ställen. 

Vi har fått ärva en utesoffa av svärmor som passade perfekt. Det kommer att bli ljuvligt att sitta här ute på sena kvällar eller när det regnar. 

När jag satt utanför köket häromkvällen och tänkte på vad vi hunnit med på det året vi bott här så blir man ju imponerad av oss, faktiskt. 

Det finns ju saker man vill göra, men dygnet har sina timmar och att vi hunnit med allt är rätt galet. 

Men, när vi väl bestämmer oss och bara kör, så går det fort och vi peppar och stöttar varandra. 
Nu har vi dessutom haft med Lilleman i mycket och han är så duktig!

Sen vi flyttade in har vi renoverat hela huset förutom ett badrum, ett sovrum och tvättstugan.

Vi har vänt upp och ner på hela tomten och byggt två altaner, vi har grävt bort två stora blombänkar och lagt plattor för utekök och ofyren.
Vi har grävt bort löjliga mängder stenplattor och sått gräs, vi har tagit ner två stora granar och flera tujor och ersatt med spaljéer.
Vi har låtit tvätta och måla taket och jag har tvättat nästan hela undertaket så att det är vitt igen.

Många av projekten är sån som tar tid och är tungt rent kroppsligt, men jäklar vad vi har slitit. Utöver det, så har jag varit på landet och rensat och rensat. Städat och slängt allt skrot som vi samlat på oss genom åren och det är inte lite.

Vi har ju kört ut allt som inte fått plats i radhuset dit (precis som att vi hela tiden vetat att vi ska ha hus så småningom igen) gamla leksaker och kläder som man kan använda där ute men inte passar i vardagen.

Men nu har jag renast helt galet och även gjort ett av de små husen till förråd.

Nu när vi inte hinner vara där lika mycket som vi brukar och inte heller vill, så vill jag ha huset klart att hyra eller låna ut till andra i familjen.

Och då vill man inte ha det rörigt eller ha en massa privata grejer där. Vi ska kunna ge ut nyckeln och veta att det är ordning där.

Men- det har ju gjort att sommaren har varit slitig. Men kul! Jag älskar ju att röja, rensa och städa.

Dock var vi så värda det där glaset vin på årsdagen av in flytten!

Fy fan vad vi är bra!

Men, nu är det ändå skönt att allt drar igång igen. 

Förutom allt som händer i jobbet så har vi annat kul på gång förstås. 

Minime fyller 15 i höst - och går nu sista året i grundskolan. Jävlar vad vi ska fira när hon går ut nian! Då har jag äntligen inga barn kvar i grundskolan efter att ha haft barn där i 24 år när hon slutar, en flaska champagne kommer inte att räcka! :-D

Förutom hennes födelsedag, har vi även ett namnkalas och ett 50 årsfirande plus att äldsta sonen med familj flyttar hit till området i slutet av året. 

Så hösten kommer att vara full av roliga saker och gå otroligt fort antar jag. Det gäller att hålla i hatten! 

Jag hoppas också kunna lägga mer tid på hundarna i höst också. Hur är det möjligt tänker säkert många, hela mitt liv handlar ju om dessa pälsbollar! :-D

Men - dom ska ju tränas också och över sommaren har jag knappt tränat dem alls. Dom må vara små, men även dom behöver lydnadstränas och kommunikationstränas. 

Just nu lägger jag mycket tid på inkallningsövningar och dom får springa på lina. Inkallning är man ju inte klar med någonsin utan det ska tränas jämt, för att förhoppningsvis funka vid skarpt läge. 

Det är så vackert i skogen nu. 

Trots allt regn börjar vissa löv dra i gult och ljungen lyser lila. Så vackert! 

Jag får inte nog av våra skogspromenader och turligt nog inte hundarna heller! :-) 

Båda får springa sig slut och är lugnare övriga dygnets timmar och sköter sig bättre på vanliga promenader. 

I söndags tog vi en lugn och långsam promenad och bara nöjt av värmen, dofterna och ljuden. 

Det kördes båtar på sjön, syrsorna spelade, det doftade grillos och nyklippt gräs. Alla trädgårdar man går förbi är så fina och välskötta så det är fantastiskt att strosa runt. 

Fördelen att gå med hund är att dom stannar titt som tätt och nosar i buskar och då är det inte ett dugg konstigt att stå och där och glo! :-D 

Jag har också börjat pyssla med smådetaljer i vår trädgård. Jag älskar ju lyktor och lyktor som hänger i träd är det bästa. 

Så nu hänger det en hel hoper!

Det känns som att vi har landat på en mycket bra plats nu, äntligen. 
Allt funkar bättre när man trivs och det är inte alltid lätt att hitta vad det är som skaver, egentligen. För mig har det helt klart varit boendet. 

Jäklar vad jag har vantrivts i radhuset. Den frustrationen har lagt sig som ett dammlager över mycket annat. 

Lite sorgligt, men ibland är det svårt att sätta fingret på vad som skaver.