Fantastiskt vårljus!

Nu är våren verkligen på ingång. 

Det är ljust tidigt vilket jag som är en morgonmänniska älskar. 

Jag gick med hundarna strax efter sju på lördagen och soluppgången var magisk. 

Det var fortfarande kallt så fälten glittrade som diamanter. 

Så vackert att det nyper i hjärtat. 

Just nu tror jag att det känns ännu mer i hjärtat att vara på landet där det är så lungt, tyst och vackert, när man vet att det är fullt kaos bara 2 flygtimmar bort. 

Det här kriget har krupit under skinnet på mig.

Jag är och har alltid varit tacksam över det liv jag lever men nu är det ännu mer så att jag tänker på det ofta.

Nästa vecka fyller jag år så jag hade alla barn på lunch.

Det är så härligt nu när vi kan samlas alla igen. 

Vi har så roligt och driver hejdlöst med varandra. Det är hårt men hjärtligt. 

Lilla damen växer så det knakar och är nu plötsligt ganska stor. 

Minime svängde ihop en snygg och god tårta som vi intog utomhus i solen.

Det var jätteskönt och varmt och när man satt i solen känns det att den "tar". Man blir nästan snurrig.                     

Solnedgången gick inte av för hackor!! 

Hjärtnypande även på kvällen. 

Barnbarnet hade gjort ett armband till mig! 

Så fint!

Hundarna skötte sig riktigt bra.

Dom blir ju så ivriga och hoppiga så dom fick sitta bakom galler i vardagsrummet tills alla kommit in och klätt av sig.

Sen fick dom hälsa och sen gå tillbaks. 

Bella la sig i soffan utan bekymmer medans Heidi pep som att hon skulle gå sönder av att inte få vara med.

Men även det är ju ensamträning att sitta i rummet bredvid och inte få vara mitt upp i allt.

Dom fick vara med efter en stund och då var dom lugna. Men båda vill ju pussa på barnen vilket inte direkt uppskattas. 🙂

Jag vill inte att barnbarnen blir rädda.

Heidi blev helt förälskad i minstingen och ville slicka på händerna och bita henne i tårna! ( hon brukar dra strumporna av Minime) 

Man får vara försiktig när dom inte träffar småbarn varje dag.

När vi gick en promenad så taggade dom snabbt ner sig och skötte sig fint.

Jag hade dem i hagen ganska länge när vi fikade vilket funkade ok, men sen fick dom vara på lina och även gick det bra.

Bella kan ju bli "jagig" och jag vill inte att hon ska springa efter 3 åringen och det gjorde hon inte. 

Men dom blev ju helt slut på kvällen. 

Det var så härligt att ha alla här och nu längtar jag tills vi flyttar till nya huset! 

Där kommer vi verkligen att få plats och  barnen kommer att ha sin egen lekhörna. 

Det blir magiskt! 

Jag ser fram emot det stora köket och det långa matsalsbordet, vart vi nu ska hitta det..

Nu är det dags att börja förså lite blommor också. 

Stora dottern och jag delar på lite försådd och det blir till att så inne och sen växthuset. 

Det blir oxå spännande att se vad som finns i nya trädgården.

Veckorna som kommer nu har jag fullt upp på alla fronter, så vips kommer det att vara påsk.

Våren är här!

Vi kan verkligen inte gnälla på vädret sista tiden! Sol, sol och sol. Klarblå himmel och stjärnklar himmel. Ljuvligt på alla sätt.

Man får vara lite försiktig så att man inte bränner sig på näsan. 

Fördelen med hundarna är verkligen att man kommer sig ut. Tidigare led jag ännu mer av att vara i radhuset när det är sol ute, för jag kom mig liksom inte ut. 

Visst gick vi promenader men det kändes mer som att man behöver gå till något då. Fika eller titta på nåt.
Nu ska hundarna ut och att se deras glädje räcker. :-) För dom är jätteglada över att få gå på nya ställen och dofta runt. 

Idag sprang dom på isen och luktade efter ankorna som brukar vara där. (Skulle dom varit där hade dom inte fått jaga dem)

Jag och barnen tog en sväng till landet torsdag till lördag vilket gör att jag är helt vill i huvudet nu.
När vi kom tillbaks till stan igår tyckte jag ju att det var söndag, så idag känns det som att jag smiter från jobbet! :-)

Vi har tagit ner lite träd med jämna mellanrum som mått dåligt av stormarna som varit och även av barkborrana, så vi har mängde av ved som ska klyvas.

Lilleman klöv en hel del nu och när solen ligger på är det jättemysigt. 

Svärsonen gör så fina vedtorn när hsn klyver..

Så nu vill jag också lära mig.

Det gick väl lite sisådär, men för att vara första gången är jag nöjd.

Jag måste ha större klabbar underst och sen klyva det andra mindre.

Nu var allt fruset så dom var dessutom hala som sjutton och gled av om det lutade.

Men kul! 

Det blir så städat om veden är snyggt staplat.

Det var otroligt vacker solnedgång när isen ligger blank.

Nätterna är fortfarande kalla så det blir en del elda vilket bara är mysigt. Hundarna lägger sig härna på mina filtar.

Bella har en favoritfotölj dom hon bokstavligen vräker folk från. 🙂

Förrahelgen var dom otroligt skälliga. Det gick nästa inte att ha dem ute. 

Men nu gick det betydligt bättre. Det är en vanesak samtidigt som vi måste vara otroligt konsekventa.

Det är lätt att glömma bort att dom fortfarande är valpar.

Skällandet måste dock bort för båda älskar att ligga ute och spana.

I radhuset gillar dom.stt sitta på balkongen och titta. 

Nu sköller dom bara om det går förbi hundar och även det har lugnat sig.

Första dagarna det var sol sköllde dom på allt. Joggare, bilar, cyklar, barn ja allt. 

Men efter ett par dagar känns det som att dom inte orkar..🙂

Eller om det är mitt "nej" tjat.

Jag försöker också förekomma dem och berömma/ge godis när dom följer en cykel med blicken utan att skälla.

På promenaden går det nu jättebra.

I flera veckor har vi tvingat dem att sitta ner vid hundmöten och sakta har skällandet upphört.

Idag klarade båda att gå förbi med lite avstånd utan skall.

Det är framgång! 

Det är ju fantastiskt skönt att våren nu är här!

Prepper och BOP

Nu har barnen sportlov. 

Tiden från jullov till sportlov gick rekord fort av förklarliga skäl. 

Det märks nu att solen börjar värma även om det är otroligt halt. Den skog vi går i vardagsvis är så hal att det är löjligt. 

Nu njuter jag för fulla muggar av solen på näsan och ekorrarna som hoppade runt så att hundarna var helt galna när jag går på min morgonpromenad.

Det är som livet. Filtret mot allt skit som pågår. 

Just nu blandas ju glädjen över vårt nya äventyr med nytt hus, med sorgen över världsläget. 
Det känns så jäkla onödigt. (Det tycker ju inte den som startade hela grejen, där är det väl fullt logiskt antar jag) 

Det går inte att komma ifrån att det är en klump i magen över hela läget. Alla stackars människor som fram till för en vecka sedan levde sina liv i godan ro och som nu får fly hals över huvud. 

Det är så tragiskt.

Sen ligger ju hotet om att fler länder ska involveras som en våt filt över alla tror jag. Även om jag inte tror att det blir krig här just nu, så finns det ju i bakhuvudet.

Det är ju också så att många med mig säker känner att det här var inte vad vi behövde nu när vi äntligen ska gå vidare efter flera års "paus" med pandemi. 
Man orkar inte det här också. Hur ska det då kännas där kriget verkligen är, när vi känner så här?

Under pandemin kände jag ändå att jag hade lite koll och kontroll även om det säkert var lite naivt. Ett virus kan man ju inte kontrollera. 

Men - det jag och vi gjorde spelade ändå roll. Vi undvek stora folksamlingar, reste inte, hade munskydd, tvättade händerna osv osv. Man kunde ändå göra mycket för att inte bli sjuk eller sprida viruset vidare. 
Det tog ändå två år innan vi blev sjuka. (Sen vet jag ju människor som levt precis som vanligt och inte heller blev sjuka under hela tiden...så, tja..)

Men nu, nu spelar det ingen roll vad jag som enskild människa eller vi som familj gör. Vi kan inte avsluta den här dårskapen, vilket föder en enormt frustrerande känsla. 

Så samtidigt som jag följer läget och även ser om det är något mer vi kan göra, än att skicka pengar, så försöker jag att skärma av mig och fokusera på annat, men det är svårt.

Jag eller rättare sagt, vi, är "preppers". Det vill säga, vi är förberedda på det mesta och har alltid varit. 
Att det finns vattendunkar, ljus och extra mat hemma är inte konstigt. 
Att vi på landet är ännu mer förberedda är heller inget konstigt. Där är man överlag mer förberedd just för att strömmen går då och då och det är långt till butiker osv. Vi har egen brunn och egen sanitetslösning och vi kan generera egen ström. Dock behöver vi diesel. Men, vi är en grupp familjer som hjälps åt med det mesta och garanterat skulle göra även då, så finns det ett dieselverk så gagnar det ju alla. 

Jag har gått en kort krisutbildning före ett par år sedan och går nu en fördjupad sådan via jobbet och jag var en av dem som inte alls tyckte att det var något konstigt att MSB delade ut foldern "om krisen eller kriget kommer" Men det hade folk kul åt! För vad skulle hända här?

Det har raljerats lite här och där över att jag har flera plastlådor med torra varor i ett förråd på landet, men nu är det ingen som höjer ögonbrynen över det, sen en vecka tillbaks.

Det är tom så att folk som kommit på att man behöver vattendunkar insåg att alla var slutsålda i veckan. 

Så den paniken har vi inte. 

Däremot så kom vi på att vi inte pratat igenom riktigt alla senarior. Som skyddsrum tex. Det har ju alla googlat på senaste veckan. 
Vi har flera i närheten när vi är i radhuset, men dit tänker inte vi ta oss om det händer något. Aldrig faktiskt. Det skyddet lämnar vi till de som inte kan ta sig någon annanstans.

Just där vi bor (än så länge) så finns det bara ett par skyddsrum i området, de flesta i källare av höghus osv och det är ju logiskt.
Våra radhus ligger delvis under mark, halva bottenvåningen, dvs halva garaget och tvättstugan är under mark och det enda fönster som finns är ett smalt i ytterdörren. 

Så, där kan vi uppehålla oss är tanken, i stället för att trängas med massa andra hysteriska personer. (vilket man ju även kommer att vara själv) 

Jag har inte lust att sitta i ett litet rum med ett 50 tal andra och dela på en kisshink. Där har vi ingen som helst kontroll. Och -lämna hundarna hemma själva - skulle inte tro det. 
Ett par dygn klarar man sig garanterat om det inte är kärnvapen och då är det lite kört vart man än sitter. 

I nya huset har vi ingen källare, men även då är det bättre att stanna och uppehålla sig i det rum som har minst fönster på bottenvåningen. 

Men, vi har ju BOP också(Bud out place) vilket är landet. Dit piper vi om vi bara hinner och där klarar vi oss rätt länge. 
Även på vintern. Det man behöver mest är ju värme och vatten. 
Jag är med i flera preppersgrupper och där är nästan alla rörande överens om att det är bättre att fly ut i skogen än att sätta sig i ett skyddsrum. 

Men, var och en gör som man själv tycker känns bäst. Huvudsaken är att man är lite förberedd och åtminstone har tänkt tanken att något faktiskt kan hända. 

Vi är så naiva mellan varven. Alla är inte snälla.

Nåja. Vi försöker också leva livet som vanligt. 

Nu är det ett år sedan vi hämtade vår donna Bella! Det känns ju som att hon varit här längre. :-)

Hon är så vacker och har utvecklats massor. 

Sen har vi en hel del att träna på framåt. Hon är inte alls speciellt förtjust i andra hundar och det behöver hon ju inte vara heller. Men hon skulle kunna nonchalera dem tänker jag. :-) 

Det tycker inte hon!

Men hon är helt fantastisk på så många sätt och verkligen en donna. Jag är så glad att det var just hon som vi hittade när vi bestämde oss för att köpa hund. Hon var ju nästan 5 månader och ägaren kom på att hon nog inte trivdes i en liten lägenhet i stan. Och nu när vi känner henne väl, så vet vi att hon hade lidit väldigt av att sitta där. Hon som älskar att vara ute, springa, gå långa promenader och jaga ekorrar. 

Sen är hon en "enmanshund" och hade garanterat njutit av att ha en person "bara", men hon njuter ju av att ha flera som gullar med henne konstant. 
Och det är ju precis som när man får barn, man mins inte livet innan hund. :-)

Och dom här två kommer att bli parhästar. Dom busar och lekar mycket nu, men ryker också ihop då och då. Men den lilla ska ju fostras! 

Det hade varit lättar med bara en hund men jag är ändå glad att vi köpte lilla Heidi. Dom har varandra och det känns lättare att lämna dem ensamma ett par timmar. 

Barnen har som sagt lov, men jag jobbar. Som tur är på distans nästan hela veckan, så jag tog hundar och ungar och åkte ut för att få en långhelg igen. 
Och det är ju ljuvligt nu!

Solen skiner och man får den där vårkänslan i kroppen. Men det är kallt!

Men det är ju som det ska.

Man ska sitta inne och tänka "gud så varmt och fint ute" och sen när man kommer ut får man snällt gå in och sätta på sig vantar och mössa! :-)

Nytt boende - som jag längtar!

Wow, vilken rekordstart vi haft på nya året!  
Och så mycket nerver det har varit inblandade! Och vilken sockerdricka jag har i hela kroppen nu när allt äntligen är helt klart.
Vi bestämde i mellandagarna att vi måste göra något åt vår boendesituation.

Det måste till en förändring 2022 för att vi inte trivs. Det har blivit än mer uppenbart under corona åren när vi varit mycket hemma. Vi är hemmakatter och älskar att vara hemma, men vi trivs inte att vara i radhuset.
Vi längtar alltid bort.
Båda trivs med att jobba mycket på distans och hade vi kunnat göra det från landet hela tiden och om barnen hade haft skolor där hade allt varit lugnt, då hade vi bott där.
Men så ser inte livet ut. Så vi måste tillbringa mycket tid där vi inte trivs - i radhuset. 

Så vi ringde mäklaren direkt efter nyår och sa "nu vill vi sälja"! Jaha, sa han, jag kommer! :-)
Sen åkte vi hem och direkt till Rusta, köpte flyttkartonger och började packa och rensa. 

Vi har aldrig trivts speciellt bra i radhuset, det hus vi köpte med hjärnan men inte med hjärtat. Det är ett vettigt boende, men sååå tråkigt! :-)
Och för litet. 
Vi sitter och längtar till landet hela tiden. Vi är där men bor inte. Vi vantrivs med uteplatsen som både är liten, men också är vägg i vägg med grannarna, som det ju är i radhus.
Jag vill kunna gå ut och sätta mig med en kopp kaffe, utan att vara med i grannarnas middagsdiskussioner eller känna att jag stör.
Nu med hundarna är det ännu värre. Så fort dom säger "off" så känner man att dom stör. 

Plus att det nu börjar bli för trångt med två tonåringar som måste få ha kompisar hemma och som vi vill ska kunna ha kompisar hemma.
Och vi är 10 personer på vanliga söndagsmiddagar och 16 när vi tar med hela familjen vid kalas osv. Det är trångt, för trångt.
Vi får precis plats på landet och där träffas vi ju vår, sommar och höst, men på vintern har vi inte plats och det har vi tröttnat på. 
Det är ju också så att barnen inte vill vara på landet precis hela sommaren och alla helger, vilket är förståeligt.
Men, jag har fått ren panik över tanken att sitta i radhuset och titta i en vägg och längta till landet när dom vill göra annat. 

Så efter att vi träffat vår mäklare satte vi igång med att fixa till det som behövdes göras i radhuset som att byta en glasdörr som spruckit, byta en kommod i ett badrum och målat om kontoret. 

Och sen har jag rensat och rensat och rensat och städat och städat.
Redan andra veckan i januari kom fotografen och tog de första bilderna på hall, tvättstuga, kök och vardagsrum plus lite utebilder.
Svågern, som skulle måla kontoret, åkte dock på att sitta i karantän när dom fick in Corona i familjen och sen blev ju alla vi sjuka, så det hela sköts på i drygt två veckor, vilket var lite frustrerande när vi var så på gång, men det blev ju attans bra när det blev klart. 

Sen kom fotografen och fotade sovrummen och sen kunde mäklaren äntligen lägga ut huset. Lite mallig blev jag ju över att min privata bild blev den som låg på framsidan! :-)

Vi ville inte ha någon allmän visning, utan önskade att han skulle hitta ett par eller två som ville ge oss det vi ville ha. 

Samtidigt som han jobbade på det, så letade vi nytt boende. Vi visste på ett ungefär vart vi ville bo och helst faktiskt byta kommun. 
Vi har ett favoritområde i en annan kommun och genom att flytta dit, kommer vi också närmare barnbarnen. 

Vi budade på ett hus där ganska länge, men släppte det sen, för det var inte 100% rätt utan bara 75% och då måste man stanna när man känner att det inte är en helt bra investering. 
Efter att ha kikat på ett par hus till råkade vi snava över ett innan det kommit ut på marknaden och redan när vi pratade med mäklaren så kände vi på oss att det inte heller var några som ville ut på öppna marknaden och ha flera visningar.
Mäklaren "varnade" oss med att det var ett hus som kommer att behöva mycket kärlek. Och det förstod vi när det inte fanns några bilder alls utan bara utebilder. 

Men, huset tickade i alla boxar trots att det kräver ganska mycket renovering.
Och en utmaning var att säljarna hade varit tvungna att hoppa av ett köp, där dom skulle flytta in i en nyproduktion som inte blev av, så deras önskade var att får våren och sommaren på sig att leta nytt. 
Dom orkar inte ha kvar huset, men behöver tid. Det gjorde att det plötsligt var bra att vi var tvungna att bromsa lite på vår försäljning.

När vi var där och tittade hade huset inte ens besiktigats, utan vi kikade, mätte och funderade och fick sen åka hem och invänta den rapporten ett par dagar senare.
Man måste kunna visualisera när man kliver in i ett hus som inte renoverats på 20 år. 
Efter att vi skrivit på köpehandlingarna, gjorde vi ytterligare en besiktning och då kunde vi gå runt och kika ytterligare ett par timmar. 
Det var jätteskönt! Man missar mycket vid första visningen. Vi hittade ett problem vid en balkong, som behövde besiktas ytterligare och även åtgärdas, men då hade vi redan skrivit på, så det blev mer en diskussion om vems försäkring som skulle täcka kostnaden. 

Nya huset tickar som sagt i en massa boxar. Jag tycker att det är jätteläckert och har karaktär!

Och en gammal uppvuxen trädgård! 

Ljuvlig sådan! 

Det är lagom stort och hela undervåningen är en social yta med kök, stor matsal, en liten tv hörna och ytterligare ett rum som blir "bibliotek"
(Tvättstuga, badrum och hall förstås) 

Övervåningen består av fyra sovrum, ett litet allrum och badrum med bastu. Vi får se i framtiden om ett sovrum rivs så att allrummet blir större och vi kanske flyttar ner kontoret. 
Det stora badrummet ska renoveras och  bastun rivas ut (man ska inte ha bastu I ett hus och absolut inte på en övervåning!) och där blir det ytterligare en klädkammare. 
Sen måste köket rivas ut, för det är förskräckligt! Så som 90- tals kök kan se ut! :-)
Och även tvättstugan måste fixas till och sen är det lite ytor som färg och tapeter i stora del av huset. 

Men golven i hela huset är fina och in till matsal och vardagsrum är det jättevackra glasdörrar. Det finns en maffig öppen spis som aldrig eldats i!
Och framförallt är det sociala ytorna stora och härliga. Här får vi plats!

Sen ska vi inte tala om den underbara trädgården som vuxit upp under 30 år! Det finns syren, rosor och rhododendron!
Det är lummig och noll insyn. Men bara en pytteliten gräsmatta, som knappt kommer att behöva klippas. Det är skönt när vi har en gigantiskt på landet. 

På baksidan finns ett berg och när man knatat hela vägen upp, så står det ett 40 kvadrat gammalt hus och därifrån har man en magisk utsikt!
Efter att det byggdes, prickades marken, så man får inte bygga där uppe nu. Men renovera befintligt får man! :-)
Huset har en underbar karaktär och känsla, men ingen har älskat huset riktigt. 
Paret som bor där har inte gjort något alls sen dom flyttade in för 20 år sedan. Tanten visste inte ens riktigt vad som finns i trädgården!

Så det här är det tredje huset (av 5) som maken och jag köper där vi känner att man inte älskat huset. Det finns en enorm potential och jag ser fram emot att kratta undan lite, klippa ner rosor, klippa klematis, flytta lite grejer och städa bort. 
Och inne ska ju massor göras, men inget är akut, så det får bli lite pö om pö. 
Vi kommer att ha gångavstånd till ett riktigt bra bad och 20 minuter genom skogen till ett annat bad och en slalombacke!
Och massor med skog och gröna ytor. 
Jag kommer inte att få panik när ungarna vill stanna utan kan då peta i den trädgården! :-)
Och vi kan bjuda hem folk där och ha plats, allt socialt behöver inte ske på landet längre. 

Vårt radhus sålde vi på rekordtid! Eller, mäklaren gjorde! :-) Precis som vi ville hittade han ett par som även de ville ha tid på sig, så vi fick det pris vi ville ha och huset låg ut i 5 dagar innan vi skrev på köpepapper. 

Så nu ska vi bara vänta på att flytta! :-)
Men det är ganska skönt att få både en vår och en sommar på landet som vi brukar och sen flyttar vi till nytt i mitten av juli.
Och halva huset är nerpackat redan, så jag packar ett par kartonger i veckan utan stress. 

Men det har ju varit en otroligt frustrerande tid. Jag är ju usel på att vänta! Jag vill ha saker klara NU och besked NU.
Att gå och vänta in något är ju fasansfullt! Jag har haft bubbel i hela kroppen sen nyår och berättat för några få vad som varit på gång. Jag blir ju så fruktansvärt besviken om det inte blir av, när det är så viktigt och roligt. 

Som tur är har jag haft fullt upp med att röja, städa och fixa så jag har inte riktigt haft tid att tänka. 
Men - det är skönt att ha sålt radhuset innan kriget bröt ut och även hittat drömhuset precis där vi vill bo rätt fort!
Just nu finns det bara ett par hus ute där och det kommer väldigt sällan hus till salu i det området vi nu flyttar till.

Ibland ska man ha lite flax! :-)

Så nu kan jag berätta - Vi ska flytta! :-) 

Vår och sol.

Sportlov! 

Vart tog februari vägen? Jo det vet jag ju. Vi har haft fullt upp med vårt "lite hemliga projekt".

Nu återstår bara ett par dagar innan allt gått i lås och då kan jag avslöja årets roligaste grej! :-)

I fredags efter ett möte, vågade vi oss på att skåla i lite Cava och snart kan vi ropa hej på riktigt. 

Nu är vi på landet ett par dagar och vilket väder vi har!

Vi pallade inte att stressa på fredagen utan åkte ut på lördag morgon. Det är så skönt att kunna chilla lite. 

Jag åkte förbi kloklippningen och vi hann precis dit innan hon stängde. (Hon hade bara öppet en timme)

Pälsbollarna är så duktiga när man är där, inget pip och inget bök, om man jämför med hemma.

Men, nu märks det att Bella taggat ner lite, så jag fick faktiskt klippa en tass häromdagen! Det är stor framgång. 

Jag försöker fixa med tassarna lite varje dag nu, klippa päls, smörja och fixa, för att hon till slut inte ska bry sig om klorna heller. 

Men dom kommer nog att behöva få en rejäl klippning med jämna mellanrum. 

Lillfjant sprattlar som att man ska ha ihjäl henne! :-) 

Men henne kan jag vara lite "hårdare" med som jag vet vad hon upplevt under sitt fösta halvår. 

Bella vet vi ju inte riktigt iom att vi är hem nummer tre. 

Hon har en del "spik" som vi tränat bort med lugna och mjuka metoder och det blir bättre. 

Hur som, dom njuter lika mycket som vi här ute! :-)

Sol och stora ytor att springa på. Och mycket att skälla på dessvärre. 

Rådjur och hare har dom ju nosat upp tidigare, men nu såg vi spår av både älg och vildsvin. Det har dom nog inte känt tidigare och dom springer runt och nosar och skäller. 

Läskiga saker ju!

Dom gillar inte att vara i sin inhägnad alls. Bella är arg för hon vill ju vara med oss. Heidi blir genuint ledsen. Men nu fick dom vara där under en halvtimme för att vänja sig. När vi klipper gräs tex kan dom inte springa runt, så dom måste vänja sig. 

Men Heidi tycker också att det är kallt, så hon får vara inne mer. Får Bella bara vara på lina så är hon nöjd, men skäller ju på förbigående osv som vi jobbar på att träna bort. Men, hon larmar ju, det sitter i hennes genetik. 
Hon ska larma när det kommer okända. Men inte hela tiden. :-)

Vädret är ju ljuvligt!! Ett riktigt marsväder och sportlovsväder, som det ska vara. 

Och - grillad korv är ju aldrig godare än när det äts utomhus och när man måste ha vantar på! 

En mindre rolig grej är dock att jag helt enkelt inte hunnit åka ut och slänga ut julgranen! Jag brukar ju slänga ut julen på nyårsdagen, men i år hann jag inte med det. 

Dock har den dragits ur så den lös åtminstone inte. :-)

Barnen har sportlov, men jag jobbar vilket känns helt ok att göra. Jag ska in på kontoret en dag men jobbar på distans alla andra, så vi tar två långhelger på landet. 

Det är mysigt att vara här, men man kan ännu inte göra så mycket.

Maken och Lilleman städade tomten under söndagen och jag krattade bort lite pinnar och löv.

Ännu kan man ju inte kratta fram rabatter, det är lite för tidigt. 

Rosorna är på gång så de ska jag klippa ner lite nästa helg. 

Man vill ju så gärna fixa nu, men man får hålla sig lite grand. Det kommer att komma snö igen och det kommer att vara kallt. 

Jag har pelargoner som jag vattnade upp nu och som jag ska klippa ner, så är dom i fin form när det blir vår på riktigt. 

Vi har också en massa ved som ska klyvas och sånt tycker jag är kul. Jag kan stå i timmar och njuta av att fylla förråden. 

Nu har vi en fantastisk tid framför oss.

Sen är det ju för jäkligt att världen inte kunde få njut av att pandemin har släppt sitt grepp. Nu ska det krigas också. 

Stackars alla som får sina liv avbrutna för att någon har storhetsvansinne. 

Det är så tragiskt. 

Man kan ju inte gör annat än att skänka pengar och även kläder och liknande efter behov. 

Jag hoppas verkligen verkligen att fredsförhandlingarna som pågår ger resultat.

Det här vinner ingen på. 

Det är ett annat ljus.

Sköna helg!

Vissa dagar är man bara så jäkla effektiv vilket jag var i lördags.

Man kan tro att man hinner allt när man jobbar hemma, då man kan vätta x antal maskiner på en dag, köra diskmaskinen, dammsuga av hallen osv, på samma raster som man tidigare hämtade kaffe och snackade bort en stund med en kollega.

Och det gör jag ju oxå, men ändå är listan ganska lång på sånt som ska fixas när ledigheten kommer.

Och märkligt nog känner jag att det är skönt med fredag och helg, trots att jag går en trappa ner. 🙂

I lördags vaknade jag vid 05 av att en hund behövde ut och kände att jag var stel i nacken och huvudvärken satt som en smäck.

Som tur var somnade vi om och jag kröp även tillbaks när hund 2 behövde ut vid 7.

Så det blev sovmorgon till 8:30. 

Bella kände för att skälla på lite ekorrar så vi klädde på oss och gick ut i skogen. 

Det är så mysigt när man inte har någon tid att passa utan dom får nosa sig kors och tvärs så länge dom vill.

Vi tränar stenhårt nu med lydnaden.

Dom är larmhundar och har nära till skall vilket vi försöker träna bort. Allt går inte, dom ska ju larma och säga till om någon är där dom inte ska vara. :-)

Bella är inte så "pratig" men allmänt nervös vilket göra att hon skäller. Hon har också dålig erfarenhet av lösa hundar. 
Heidi är inte rädd för något, men pratar mycket ändå. Hon piper, morrar, skäller och gnäller när hon vill något.  :-) 

Så nu tränar vi på hundmöten och allmänt hyfs och det går riktigt bra. Men man måste vara konsekvent och "i stunden" vilket är bra. Det är som när man tränar annat, huvudet får vila för man kan bara vara mitt i där man är. 

Efter promenaden fyllde jag bilen dubbla gånger med grovsopor och åkte med. Vart kommer allt skräp ifrån? 
Så skönt att få plats i garaget.

Jag hittade ett recept på glutenfria frallor på nätet som jag testade att göra och dom blev jättegoda. Lite mer salt skulle jag haft dock. 

Det är så svårt att baka glutenfritt tycker jag och det mesta man köper är hårdbröd. 

Men de här blev bra och nu ligger flera påsar i frysen för Minime att plocka fram och äta. 

Det blev även en lång kvällspromenade med vovvarna så dom var helt slut på kvällen och tog sovmorgon på söndagen. 

Tanken var att dom skulle klara sig lite längre på söndag innan promenaden och vara lite trötta då vi lämnade dem hemma själva ett par timmar. 
Vi tränar även på det för en 3-4 timmar ska dom börja klara nu. Vi har dom ju med oss överallt men ibland kör det ihop sig och då måste dom kunna vara själva. 

Bella funkar det fint med, men Heidi är lite pipig. Men, hon piper och gnäller om jag inte är hemma, även om alla andra är det, så hon piper ju inte mer om vi är borta alla. :-)

Det gör att jag inte är så nojig över henne även om hon låter mer. Hon är sån bara, det går över när hon blir äldre. 

Nu är vi tillbaks på kontoret en dag i veckan och man är ju helt slut sen! Ovan!

Men det känns ändå bra. 

Jag har gått ett par gånger till min nya naprapat nu och har kommit igång med yogan igen, vilket är jätteskönt.

Det kommer en period nu, där jag verkligen måste sätta mig ner och andas ett par gånger om dagen. 

Jag fick yogakort av stora dottern i julklapp och dom är helt perfekta.

Man plockar fram olika kort och gör sitt eget pass. 

Nu har jag även två olika övningar från naprapaten som jag måste göra för att få fix på min höft. 

Det blir bra. 

Dagarna bli lite längre hela tiden och ljuset förändras till det där härliga vår ljuset. 

Vips är det skolavslutning, igen!

Längtan efter en isfri tillvaro.

Usch, nu är jag trött på vintern. 

Eller kanske inte vintern som sådan, men halkan. 

All snö har ju regnat bort för länge sedan och nu återstår bara is. Det känns bottenfruset.

Men, vi är ju bara inne i februari så det återstår ju minst 2 månader, kanske mer. Det är lika bra att ställa in sig på det. 

Sen förstärks ju ledan av att vi denna vinter har hund, så vi är ute mycket och halkan märks mycket mer än annars.

Hundarna är också less på kylan.

Jag längtar tills att det blir ljusare på morgonen så att det är en njutning att gå ut med dem vid 07. 

Så är det inte nu. Usch.

Jag försöker göra saker med dem inne för att kompensera och i helgen testade jag en liten kluring.

Jag hängde toarullar med godis på ett snöre och så var dom tvungna att klura ut hur dom skulle få ut gottiset.

Och roligt nog så var det lillfjant som knäckte koden!      

Vi brukar ju tycka att hon inte är lika smart som Bella, men det är hon nog. :-) 

                                                        

Dom är så roliga nu, för dom busar och leker mycket. Det är så kul att se.

Och dom kryper ihop bredvid varandra allt oftare. 

Av olika orsaker har vi inte kunnat åka till landet på jättelänge.

Julgranen står fortfarande inne tex, men vi har helt enkelt inte hunnit dit. 

Nästa helg blir inte heller, men jag klurar på om jag och hundarna skulle åka ut över lördagen bara.

Båda behöver klippa klor och den servicen har jag ju där ute. Jag får se.

Som tur är kommer vi att kunna vara där på sportlovet och då kommer jag att hinna fixa allt som jag inte hunnit med nu.

När solen sken igår och jag satt på balkongen med näsan i solen, då längtade jag så att det gör ont!

Det händer grejer som ännu inte är helt officiella och jag går och väntar på lite saker... Jag är inte så bra på det så det äter energi. 

Men, snart så bör allt gått i lås och då kan vi återgå till allt annat vi brukar göra. :-)

Det blir en spännande sommar på så många sätt. 

Just nu är jag så glad över att ha hittat en ny, jättebra naprapat! Han är magisk. 
Jag har haft ont i en höft i nästan ett år, som smugit sig på och gjort att jag slutat yoga. Det som är så viktigt för mig.

Men när inte halva kroppen hänger med och det inte går att göra alla rörelser, då har jag lagt ner det.

Vilket ju är galet. Höften hade mått bättre av att jag hållit i. Nåja, nu har jag varit där ett par gånger och igår tog han tag i höften. Det onda sitter där, men roten till det sitter i bäckenet som helhet.
Han har en helt annan metod för hur han jobbar, så det är väldigt lite "slit och drag" utan mer att han trycker på olika punkter.

Det känns jättefjantigt när man är där, men höften är redan bättre och jag har träningsvärk i hela bålen och bäckenet!

Som att jag har tränat core igår! 

Plus att jag blev jättetrött när jag kom hem. Jag bara stöp i säng!

Men jag saknar mina yogapass så jag hoppas att han får fix på mig så att jag kan återgå till mina härliga pass. :-)

Det är så mycket som ramlar på plats i år, så jag tänker att 2022 kommer att kompensera för 2020 och 2021.

Saker blir så tydligt och det är på något sätt som att dimman har lättat. 

Det hänger inte så mycket ihop med pandemin som andra saker. 

Men jag är tacksam. Så tacksam för så mycket. 

Livet är ju upp och ner och det är ibland en jäkla uppförsbacke, men i det stora hela, så är jag så tacksam för så mycket och så många som finns i mitt liv.
Det är länge sedan jag hade sockerdricka i magen, sån där ren och skär glädje och förväntan, men nu har jag det! :-)