Lax och eldboll.

Åh vilken härlig helg vi haft!
Alla barn, under samma tak, tänkte jag skriva, men icke! Dock på samma tomt! :-)

Stora sonen fyller 27 år i veckan och det måste ju firas, då det går att göra det utomhus. Vi hade tur med vädret som var strålande sol hela dagen.
Vi har inte träffats sen i februari! Galet, men vi hade ju planerat att ses i mars, när jag fyllde år, men då drog ju hela Coronahysterin igång och allt ställdes in.
Sen har vi inte träffats efter det.
Jag är så stolt över mina vuxna barn, som har tagit stort ansvar hela våren och inte träffat fler människor än de som de verkligen måste träffa.
Båda barnen studerar på distans och deras sambor ser till att träffa så få människor det bara går på jobbet och är noga med hygien och distans på ett sätt som många andra struntar i. (Så känns det i alla fall emellanåt.)
Men dom har hållit sig friska vilket är härligt. Än så länge får man väl säga, för det är långt ifrån över.

Men - nu så valde vi att träffas och hålla oss från kramar, vilket inte är lätt!
Huvudsaken var dock att få ses och se barnbarnet!
Jag har varit så rädd att han skulle glömma oss när det gått så lång tid, men han kände igen oss. :-)
Och han kände igen platsen inte minst.

Minime hjälpte mig att baka tårtorna. Fast vi fuskade och köpte färdiga bottnar.

 Han är ju fjantigt söt killen!

 Vi drog igång Ofyren för första gången denna vår. Det är ju ovanligt att den inte varit igång för länge sedan..
Den brukar ju gå var och varannan helg då vi nästan alltid har folk på besök,grannar kommer över eller hela familjen är här.
Det var så najs att dra igång den och känslan av att ha alla här var ju obeskrivlig. En känsla jag kommer att bära med mig länge.

Eftersom att min födelsedag inte blev av, fick jag present av stora sonen nu och han känner ju mig! :-) Eller rättare sagt, min svärdotter känner mig!

 Jättesöta  växtstöd! Kommer väl till pass i växthuset där det nu växer både på höjden och bredden.

När den unga familjen åkt, gick vi över till en stora dotterns svåger, för att kika på deras ny altan OCH snygga eldboll!
En sån villhöver vi!
Så snygg!
Och går att använda både att grilla grejer på och att bara ha som värme.
Ställer man en plåt under, så kan den stå på altanen utan att riskera att göra brännmärken.
Cool!

Det växer ju så det knakar överallt, även om jag tycker att det går liiite långsamt.
Men det är ju bara början av maj ändå. Andra år, brukar vi inte hinna vara här så mycket just i maj, för att det är så många födelsedagar och annat, så när man kommer ut i slutet av maj har ju allt vuxit över alla bräddar.
I år har jag hunnit med på ett sätt som aldrig tidigare.
Rhododendronbusken slår ut nu!

Den är rosa/vit. Först är den rosa och när blommorna slår ute helt är den vit. Det beror på PH värdet i backen.

I skogen växer det liljekonvalj i mängder!
Så vacker färg och när de väl slår ut, är ju doften magisk.

Här, får jag lägga mig och bara njuta om några veckor.

Jag är också så glad över att jag lyckats med att ta sticklingar från favorit klematisen.
Förra sommaren fick jag ett tips om hur man gör det lättast och testade. Men, det var ganska sent på hösten och jag hann inte se om det skulle lyckas innan det blev kallt.

Men - flera har tagit sig och tittar nu upp så fint när det är varmt i växthuset.
Jag kommer att ta mängder av sticklingar av alla mina klematisar kontinuerligt under sommaren för att få fler av de som växer bra.

 När jag klippte ner ett par rosor häromhelgen, gjorde jag likadant med de skott som jag klippte bort och hoppas att även de ska ta sig.
Några ser mer än ledsna ut, men några ser ut att vara pigga.

Det vore ju toppen att kunna få egna sticklingar varje sommar. Då är det ju bara att fylla på överallt. :-)
Dock har jag en del av trädgården som inte alls vill sig. Det är som att det är kallare i just det hörnet.
Skumt!
Men, jag har nu bestämt att köpa ett antal buskrosor, hostor och nävor och sätta just där. Det växer så ynkligt, att allt måste vara dubbelt så mycket för att det ska bli bra.

Det innebär att flera klätterrosor ska flyttas till lite bördigare ställen.
En trädgård är ett evighetsprojekt! :-) Men som jag älskar att vi har stället.
Hade vi behövt sitta i radhuset hela den här våren hade jag ju blivit smått galen!

Vi kan vara här och så överlåter vi våra andra grönområden till det som inget ställe har...

När jag handlade häromdagen hittade jag en helsida lax till bra pris. Så vi gjorde knyten med färskost och gräslök som söndagsmiddag.
Mums!
Regnet öste ner, så vi satt under markisen. Jättemysigt! :-)

Nu äntrar vi en ny vecka, med nya beslut.
Det har verkligen varit en otroligt galen vår. En vår som vi får se som "en parentes" i livet, som en klok person sa till mig förra veckan.
En parentes, som vi aldrig kommer att glömma helt klart!

Fyra veckor till barnen går på sommarlov. Vi får göra det bästa vi kan av dem i detta läge.

Dagarna och veckorna som gått...

Förr, förra helgen kändes det som att sommaren hälsade på en sväng.
Helt otroligt varmt under söndagen. (Efter det har det dock inte varit riktigt lika varmt och rent skitkallt senaste dagarna)
Solen är stark och när det blåser, tänker man inte på att den tar, så i vanlig ordning så lyckades jag bränna mig...

En hel del av trädgården växer så att det knakar och jag undrar hur många gånger vissa av rosorna ska blomma detta år.

 I växthuset växer det som aldrig förr, det blir ju rätt varmt där, så det gäller att vattna ordentligt.

 Det är sån skillnad att ha det även om det är ett pyttelitet, för man hinner driva upp lite kraftigare plantor och det går fortare från frö.

 I år har jag även hunnit med att gödsla ordentligt.
Både rosgödsel men även "vanligt" överallt. Flera vårar har jag kommit på det för sent eller inte hunnit, men nu har jag luckrat upp jorden runt alla rötter och gödslat.
Så växer de inte i år, då vet jag inte vad felet är. :-)

 När jag grävde runt träffade jag på denna fina herre. (ok, kan vara en hon, men det kändes som en han! :-) )
Riktigt snygg och försökte förtvivlat gräva ner sig där jag gödslade. :-) Undras om den också växer extra mycket nu?

 Kaprifolen är också på gång. Jag mins inte vilken färg denna har, så det blir spännande...

 Jag flyttade en klematis, som inte såg ut att må så bra och jag tror att jag vet varför, för när jag grävde upp den vällde det ut myror. Troligen har rötterna inte mått så bra av det....

Vi kunde inte låta bli att mata dem med lite honung! :-)

Det är verkligen härligt i dessa tider att ha en plats där man kan vara ute mycket utan att träffa på en endaste människa.
Att ta en pw tidigt, tidigt på morgonen och njuta av spegelblankt hav och svanar är ju underbart!

Jag förstår att man lider av att sitta i lägenheten om det är bara det man har. Vi är lyckligt lottade som kan andas frisk luft här ute så ofta vi kan.

När vi var ute och gick förra helgen, fick vi plötsligt stanna och backa, när vi såg att det låg en svan och ruvade på ägg.
Det är ju så fint och nästan högtidligt. Tänk att det om ett par veckor kommer att simma runt små, grå dunbollar här. :-)

Det kommer att bli mycket blåbär i år med!
Alldeles rött överallt och massa humlor som far runt och äter på blommorna.

Jag har ett par riktigt tidiga klematis, som redan antyder blommor. Rätt galet med tanke på att det är ganska kallt på nätterna.

En klematis som blommar senare har fått första bladen nu och till min glädje högt, högt upp i en björk.
Längre ner ser det ut som död stam, men högt uppe ser man att de lever.
Den kommer att bli så vacker detta år.
Små vita blommor i allt det gröna är så vackert. Nästan självlysande på kvällarna.

En av kaprifolerna har gått bananas.
Jag tänkte inte riktigt hela vägen när jag satte den, så den blev på "solsidan". Det gör ju att den inte växer över spaljén som ju var tanken utan rakt ut i luften, mot solen.
Jag försöker febrilt dra den åt andra hållet och surra fast den...

Förra sommaren satte jag en likadan, fast på andra sidan och den borde ju då växa upp och sen möta den här på mitten. :-)
Från start satte jag rosorna Flamentanz här, men dom växer inte riktigt som jag har tänkt mig. Dom är ganska ynkliga och jag har bestämt mig för att i höst klippa ner flera av klätterrosorna när de blommat klart.

Buskrosor ska klippas på våren, men dom är i ganska fin form tycker jag ändå.

Nu klippte jag av lite långa skott och såna som är "på fel ställen" och växer, på tre olika rosor och jag har testat att ta sticklingar av dem.
Jag vet inte om det går, men jag testar.
Förra hösten gjorde jag så med två rosor och båda har vuxit på bra i växthuset. Kul!
Dom är om inte annat söta. :-)

Sticklingarna från klematisen jag satte i höstas tittar upp både här och där och det är så kul!
Jag älskar ju klätterväxter och att kunna ha dem överallt är så härligt.
Det är som sagt tur att jag har trädgården att fixa i, nu när vi inte träffar några andra än det vi verkligen måste. Mest blir det ju bara lilla familjen.

I dessa Coronatider måste man ju vara extremt försiktig. Vi träffar inte ens våra stora barn. :-(
Skittråkigt och familjen känns halv.
På landet träffar vi stora dottern, hon och sambon har ju också ställe där ute. Då vi kan hålla oss på avstånd och var i olika hus, annars hade det aldrig funkat.

Många tycker nog att vi är lite extrema, men ska man hålla sig frisk, så måst man distansera sig, så är det bara.
Ju färre man träffar på ju bättre.
Många förstår inte det här märker jag. "Vi är ju bara fem som träffas i ett rum"... Jojo, men dessa fem har ju familj om säg 3-4 personer. Som i sin tur träffar x antal personer på jobbet, på fotbollsträningen, på bussen, på tåget osv osv.
Och om man är fyra i familjen som snurrar ute, på jobbet, i skolan, på AW, på träningar hit och dit, då träffar man ju mängder med människor och är på ställen där smittan potentiellt finns.

Att ha handskar på i alla lägen utanför hemmet är självklart och man blir ju glad i de butiker som har handskar vid platsen för scanners så att alla använder det.
Jag har handsprit med överallt och spritar handtag på kundvagen, "blippen" i butiken och vid tillfällen där det varit trångt har jag haft munskydd.
Men jag försöker undvika trånga platser där det inte går att hålla avstånd.

Nåja, stora sonen med familj håller sin isolering så gott det går, med tanke på att lilleman går på förskolan.
Det har varit mycket prat om att små barn inte smittas eller sprider smittan, men det tror jag inte på.
Varför skulle dom inte det just med det här viruset?
Barn blir som tur är inte så sjuka, vad man vet, (Det borde ha märkts vi det här laget om barn skulle bli lika sjuka som vuxna..) men självklart smittar dom. Annars hade dom ju kunnat träffa äldre människor också...
Jag har bara senaste veckan fått veta om flera skolor och förskolor där viruset går som en löpeld, men det är inget det pratar högt om... :-(
Nåja, han går på förskolan och i veckan kroknade föräldrarna i feber och halsont. Inte så farligt, men dom ville ändå inte röra sig ute för att riskera att smitta någon äldre.
Så, jag pep iväg och handlade lite åt dem, det mest akuta. Dom handlar annars över nätet, men det är ju 14 dagars leverans numer.

Jag ställde kassarna utanför och pratade med dem genom könsfönstret. Lillfisen hade pyjamas och var på väg till sängs, men jag hann prata med honom en stund. :-)

Han hade tejpat upp en tekning på dörren åt mig! :-) Gulle fjun!!

Sen när jag hade gått och dom hämtade kassarna hade han blivit jättesnopen att jag inte var kvar där ute och sprungit till dörren flera gånger sen. :-)
Min stora oro är att han ska hinna glömma bort oss när det går så många veckor, ja tom månader emellan nu.
Men han glömmer inte sin farmor! :-)

Man har målat så fint på deras gråa och fula garage! Massa djur och bokstäver, supergulligt.

Den här helgen är det så valborgsmässoafton. Den har vi aldrig firat speciellt stort. Det är ju alltid kallt och lite sisådär att stå vid någon brasa.
Sen har vi en hel hög med födelsedagar som börjar med svärsonen 1 maj, sonen 14 maj och sen en svåger, barnens en kusin osv, så vi har träffats runt dessa dagar i stället.
Men, i år blir det ju inget sånt alls.
Jag hoppas kunna fira stora sonen, på landet, där vi kan vara ute. Men det hänger på att dom är helt friska och att vädret är med oss.

Lite lätt less börjar man ju bli på att inte kunna träffa ens familjen nu. Men, det finns inget val.
Jag lyssnade på smittskyddsläkaren i morse och han menade på att det har aldrig varit större chans att bli smittad som nu, för nu är så många smittade och man smittar ju innan man har symptom.
Så, det gäller att hålla sig undan helt enkelt.

Dock, har jag vågat mig till tandläkaren två, ok tre vändor. (En av dem var till en helt ny tandläkare, på landet, där jag lyckades bita av en liten bit på en framtand! Men det filade han till på nolltid... :-) )
Men - nu har man äntligen, efter två år, hittat varför min rotfyllning inte funkat.
En av rötterna saknar botten!
Den har ett hål, som är som ett V rakt upp i gommen! Så, nu har man lagt en "plugg" där och kommer att fylla roten nerifrån och upp i stället för som man annars gör, uppifrån och ner.

Fy fasen, men jag är så glad att man nu äntligen hittat felet och kan åtgärda det. Och är det någon stans man håller på hygienreglerna så är det hos tandläkaren och vid rotfyllning så spritas man ju så att man är hög när man går därifrån.

Men- det är ju himla tur att den här pandemin dök upp på våren, när man kan vara ute mycket och tom skolan kan flytta ut.
Hade det varit vinter, hade vi nog blivit lite smått galna. :-)

Skit oxå.

Jag försökte mig på att baka glutenfria bullar häromdagen. Hur det gick?
Tja, jag är inte stolt över dem direkt...
De blev varken snygga eller goda.

 Jag kan ju lätt säga att det MED gluten, blev mycket godare. :-) Trots att vi vare sig hade kardemumma eller pärlsocker.
Men, smör, socker och vitt mjöl gör ju susen! ;-)

 Det var barnen som bakade och barnen som äter..
Jag tog faktiskt två bullar under kvällen och fick ju tokont i magen förstås.
Vaknade på natten och svävade över sängen, då hade jästen gjort sitt liksom! Tur att man kan öppna balkongdörren.....

För ett tag sen lyckades jag ju slå sönder dörren till växthuset. Så klantigt!
Den är lite...trög, när man ska dra den och lossnar lätt.
Nu drog jag den åt sidan, gick två steg in i huset och ser i ögonvrån hur den i slow motion ramlar utåt och drattar i backen.
Självklart gick två av tre glas sönder. Dah.

 Men, man får ju inte vara rådlös, jag hittade en skiva som vi haft under när vi målat diverse saker, som jag kletade full av båtfernissa och sen limmade fast i ramen.
(Ett glas, den i mitten, gick inte sönder märkligt nog.)

Maken tyckte att jag skulle måla skivorna, men det är ju ingen sport. :-) Jag gillade det här jag.
Hela växthuset är ju byggt av ihop plockade grejer och återvunnet.
Nu blåser/ snöar det inte in vilket är hela grejen med en dörr.

Det är redan varmt i huset, men jag måste verkligen hålla igen för att inte ställa in tomater och lite sånt.
För det är kallt på nätterna och man vill inte att det ska frysa bort.
Men jag är bra sugen så det är att stå emot suget att fylla växthuset redan nu. :-)

Dock, kan man ju ha lite annat fint där.
Påsklilja...

Penseér...

 ..och förgätmigej. Jag älskar färgen!

Så nu blommar det i alla fall lite grand där inne.
Man ser också små gröna prickar från det jag sått. :-)

När solen är framme, då är det så varmt och fint. Men så snart den går i moln, så är det ju fortfarande jäkligt kallt.
Det är ju ändå bara april.
Men lunchen ska ätas ute, så är det bara. :-)

Det är verkligen påskväder nu. Solen är varm, det blåser kallt, man klär sig för tunt, drar på sig mer, blir varm, klär av sig och så på igen.

Och man vill så mycket..men måste hålla sig, för att det inte ska frysa bort.
Dock var det så pass varmt och fint häromdagen att jag lyckades bränna mig! Amatörmässigt...

Vi har också haft jättekul i ämnet husägare... Det är ju alltid nåt liksom.

Ett förråd vi har, skulle städas ur, för att vi bara hivat in grejer under vintern och behövde få plats.
Vi har ett extra kylskåp där så man går in och ut flera gånger om dagen, men det ingen av oss sett innan maken började flytta saker, var att det flyttat in möss.
Som kalasat på en renfäll. Troligen hade de rivit loss päls och byggt bo med det. Men det såg verkligen ut som att en ren gått in och lagt sig och självdött!
Det var päls och musbajs överallt.
*suck*
Så, det var bara att klä på sig munskydd och riva ut allt.
(Torkat råttbajs är inte nyttigt att andas in. Jag har flera släktingar som fått sorkfeber av att andats in rått eller mus spillning)
Men - nu är förrådet städat och fint. :-)

Sen märkte vi för ett par dagar sedan att toaletterna spolade lite dåligt. Det rann liksom inte undan och septitanken var inte full.
Jaha, vi kikade i ett par inspektionsluckor och kunde se hur långt vattnet runnit och vart det tagit stop.
Troligen precis någon halvmeter innan själva tanken.
Vi drog fram trädgårdsslangen, matade in den och drog på... men inte hjälpte det.
Det var alldeles för dåligt tryck...
Efter en hel del meckande, svärande och funderande ringde vi in grannen, som har en stor tryckluftsmaskin.
Så pass stor att den går på egna hjul. :-)
Utan större beskrivning, så fick vi stoppet att släppa.. och maken blev duschad i lite mindre roliga grejer. :-)
Man kan ju inte annat än skratta åt eländet.

När ett virus sätter stora spår...

Ja jösses.
Livet har verkligen tagit nya vändningar i Coronas spår.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter verkligen.
För mig, är det helt obegripligt att man inte kunde förutspå det här. Det har varit så uppenbart.
Och folk garvade åt mig i februari när jag var upprörd över att man inte kollade de som kom från kina och inte heller de som varit i Italien senare. (Jo, man kollade, men inte alla.)
Expertisen var så stenhårda med att viruset inte skulle komma hit. Men det gjorde det ju.
Nu är "alla andra" i kapp mig känns det som.
Nu är viruset här. Nu dör folk. Nu bes vi alla stanna hemma. Vilket vi gjort i flera veckor redan.
Men - skolan verkar inte stängas, vilket jag är otroligt kritisk till.
Ska ett barn/ungdom behöva dö för att skolan ska stänga? För vi kommer att komma dit.
Sen får "alla andra" hävda motsatsen.

Nåja, jag tror att det här suger musten ur alla just nu på olika sätt. Oron, insatserna, valen som måste göras - men även tankarna runt hur vi ska leva sen, när dammet har lagt sig.
För det känns helt klart som att livet inte blir som det var innan. Det här sätter spår hos alla på något vis.
Jag har tillbringat två arbetsdagar med att ringa runt till lokala företag och hör hur läget är. Och det är förtvivlat på så många ställen.
En lång lista hade jag att ringa, men jag orkade faktiskt inte. Det var för tungt.

Jag tror att det här delar folket i två läger, om inte fler. Men jag ser redan hur många tänker som jag... hur har vi levt hittills och hur vill vi leva sen?
Vad är viktigt när det kommer till kritan?

Jag har ju haft mycket tankar om det här redan tidigare. Det hänger ihop med att jag snart fyller 50, barnen börjar bli större.
Plötsligt ser jag hur jag snart kan tänka mer på mig och oss, maken och mig.
Barnen kommer att lämna oss så småningom.

Vi har redan slagit in på den banan innan det här hände. Funderat mycket hur vi lever och vad vi vill.
Jag har ju ändrat massor i hur jag äter, tränar och lever. Make är mig hack i häl och kämpar med högt blodtryck, glutenintolerans och stress.
Många tror nog att vi levt på en räkmacka i alla år, men vi har haft rätt tuffa 15 år tillsammans.
Stressiga generellt. Vi har tagit oss igenom många kriser, behövt kavla upp ärmarna och köra.
Och det har ju hänt saker precis hela tiden... sånt man inte berättar helt enkelt.
Jag är rätt personlig, men det som är privat, det är privat.

Men - nu har det tagit stop och saker måste ändras. Vi var som sagt där redan innan och det kaos som nu råder gör det ännu mer tydligt.
Vad det blir, det vet jag inte än.
Hade vi inte haft barn som går i skolan så hade valet varit jättelätt. :-) Men nu måste dom komma först. Familjen kommer först och just nu är det oerhört tydligt.
Det enda som kan tänka på mig, min hälsa och familjens hälsa, är jag/vi.

Just nu är mycket kaos. Själva Coronan har känts långt bort, men plötsligt får man rapporter från vänner och bekanta att dom ligger sjuka eller anhöriga som är riktigt sjuka.
Det känns som att många tror att det här bara är en vanlig influensa men riktigt så är det ju inte.

Jag tror också att man reagerar på det här på så olika sätt beroende på hur man är som person och vad man bär med sig i bagaget.
Endera tar man det på största allvar, eller så tycker man inte att det är så farligt och lever som vanligt.

Jag har text fått höra att min oro för att jag är i riskgrupp, dvs astmatiker inte är orsak till att jobba hemma. "många har astma"...
Jo, men alla måste ju ta ansvar för sin egen hälsa. Bara för att en person som är tex multisjuk tar ett beslut över hur hen lever gör ju att jag behöver ta samma beslut.
Många hoppar fallskärm och tycker att det är kul, det gör ju inte att alla njuter av det lika mycket.

Jag måste ta beslut om mig. Och det har gjort att jag nu valt att ta paus en stund, från det mesta.
Saker har ställts på ända och kalendern som var smetfull ända fram till sommaren, är plötsligt tom, så då passar jag på.
Jag ska lägga tid på familjen, barnen, maken och mig själv.
Det blev plötsligt så tydligt att inget annat spelar någon roll.
Senaste veckorna har varit ett vakuum och tunga på flera sätt, men nu släpper det.
Jag funkar så i alla situationer. Att behöva vänta på andras beslut är alltid jobbigt, men när jag väl kan ta beslut själv, då släpper det och jag blir väldigt handlingskraftig.

Maken och jag har bestämt att göra det bästa av denna tunga period och som alltid, när det blåser runt mig, då kan jag ställa mig i lä hos honom.
När det stormade runt honom för ett tag sen, då ställde jag mig bredbent framför för att skydda honom.
Jag var start, som en oxe. Nu har han varit stark för mig.
Det är kärlek.

Jag kommer inte skriva ett enda ord om Corona här efter det här. Det här är min frizon och jag skriver bara om roliga saker som gör livet värt att leva.
Nu ska jag njuta av det som går att njuta av och det kommer att bli jättemycket trädgård. :-)

Som alltid finner jag lugn på landet. I skogen och vid havet.
Här kan man ju se att någon bor! :-)

Ekar är vackra även utan löv!
Mitt favoritträd.

Och det här. Det är en lisa för själen.
Sol och hav. Så fantastiskt. Här landar jag och finner all energi jag någonsin kommer att behöva.

Och nu har jag även virkat klart två lite mindre filtar. Det är så kul med mormorsrutor!
Det går så fort...
Vad annars göra när man ska ha lite social distansering. :-)

Märkligaste veckan på länge.

Livet är märkligt.
För precis en vecka sedan, hade jag kommit hem från jobbet och tog helg.
Vi hade pratat rätt mycket om Corona på jobbet och det låg en oro i luften. Dagen innan hade vi jobbat hela dagen med att ställa in en del event, då vi insåg att det inte skulle gå.
Folk som anmält sig hörde av sig och undrade om det skulle bli av eller avanmälde sig.

Sakta förstod vi att smittan nog var här och skulle påverka oss, men hur mycket?

Och nu, en vecka senare så är det ju fullständigt kaos i landet.

Nu, försöker vi hålla oss så isolerade vi bara kan och ha så få socila möten som det bara går att ha, för att inte riskera smittas eller smitta någon.

Det här har jag tagit på stort alvar. Vi som fortfarane är friska, ska hålla oss friska så att vi inte belastar sjukvården i onödan.
De som är smittade, lär märka det nu i helgen och veckorna som kommer och det vill man inte göra värre.

Så, man får hålla sig borta från folk och njuta av solen och naturen.

Dock har den här veckan varit oerhört tubulent på många sätt och lång. Som två veckor minst i en!
Alla påverkas ju.
Även så jag och mina arbetsuppgifter. Så våren kommer att se helt annorulunda ut än vad jag ens kunde tänka mig för en vecka sedan.

När det var som mest rörigt, är det inte dumt att kunna ställa sig och titta på detta fina par, som paddlar runt så fint, utan minsta bekymmer i världen.

Jag är helt slut efter denna vecka och då kan jag bara tänka mig hur otroligt trött alla är som jobbat med den här krisen, dygnet runt.
För att inte prata om sjukvårdens alla delar. Usch.

Den sån här händelse har ju verkligen gjort att många tankar farit runt och hela landet ställts på ända känns det som.
Dock känns det som att det kommer att kunna bli ännu lite värre och man kan bara vänta.
Inte så kul för någon....
Jag lär komma tillbaks till det.

Innan allt blev så rörigt, så hade jag ett inlägg nästan klart och jag tänker att jag fortsätter på det, för Corona lär vara kvar ett tag...

Så, för två veckor sedan skrev jag det här inlägget:
Mina små bebisar tittar upp och växer.
Ska bli så kul att se om tomaterna hinner med i år eller om jag började för tidigt.

Ingen har ju kunnat undgå att Coronan sprider sig och halvpaniken med den.
Jag är fortfarande inte rädd men kritisk till hur hela pandemin har tagits om hand i landet, på många sätt.
Men, man kan ju bara försöka hålla sig ifrån alla hostande människor själv, peta i sig alla vitaminer man kan hitta och tvätta händerna som en galning.
Jag kokade mer kuckelimuckdricka förra helgen, som vi suger i oss. Mycket C vitamin, gurkmeja, lite chili och ingefära.

 Sen dunkar jag i mig mängder av D vitaim, Bvitaminer i flera former, zink, selen, oreganoolja och lite sånt. :-)
Det kan aldrig skada...
Många garvar åt mig, men jag måste ärligt säga att jag har inte mått bättre fysiskt och psykiskt än jag gör nu - när jag bara är ett år från 50.
Det hänger ju också ihop med att jag gått ner i vikt, tränar mer och yogar nästan varje dag.
Just yogan har gjort underverk med mig.
Jag har så mycket lättare med fokuset och känner mig nästan aldrig stressad, trots att livet inte direkt är en dans på rosor...
Det är ju något hela tiden. Den ena grejer som ska lösas efter den andra.
Maken sa häromdagen "visst sa du att 2020 skulle bli så mycket bättre än 2019?- Hur går det tycker du??"
:-D
Vafasen, vi är bara 3 månader in! ;-)
Vi har en stor utmaning som vi behöver få ordning på ganska snart. Men vi är grymma på att hitta lösningar när vi sätter den sidan till.
Benar ut vad som är problemet och sätter sen strategier. Det finns inget annat än att det ska gå....

Året börjar även inte helt bra gällande kriminalitet.
Vi var med om en otroligt läskig skjutning i veckan. En person, jagade flera andra genom vårt centrum och sköt mot dem.
Ett av skotten gick rakt in genom ett fönster till ett konferensrum, som vi ofta använder.
Stället ligger mitt i centrum, mellan en vårdcentral, folktandvård, gymnasium, butiker och McDonalds.
Det snurrar mängder med människor där, barn, gamla och många av mina kollegor.
Jag sitter ofta och jobbar vägg i vägg med det rum som besköts.
I rummet satt ett tiotal av mina kollegor denna dag. Det var ren tur att ingen träffades.

Men, alla vi fick ju en chock och hela krisruljansen drogs igång.
Det är så svårt att ta in att det hänt och vi var alla i chock i flera dagar.

Men, det är ju bara att bita ihop och fortsätta jobba. Skitungarna ska inte få vinna över att vi vanliga människor ska kunna röra oss i det offentliga rummet.

I fredags hade vi ett av årets första sammankomster, tidigt som sjutton, men roligt.
Solen sken från en klarblå himmel när jag åkte vid 7. Galet vackert!

Jag tog dagen till ära en klänning, som jag fick mycket beröm för. Tom när jag efter var inne på en butik, berömde damen i kassan den för att den var så fin. :-)
Inte dumt, när den är köpt på REA för nästan inga pengar alls.

 Helgen har jag tillbringat i gamla hoods, norr om stan. Där är jag så sällan och det ser inte alls ut som när jag flyttade därifrån.
Maken var inte så glad över att jag tog tåget i Coronatider, men tåget var ju nästan tomt. Och det gäller ju att inte röra vid stänger eller stå nära andra människor.
Det är omöjligt i morgontrafiken, men att åka mitt på dagen funkade fint.

 Vi är ju ett gäng på 12 damer som hängt ihop i mängder av år. Vissa av oss träffades första gången för 27 år sedan och vissa för 13...
Många av oss träffades på nätet först och sen har vi börjat träffas IRL så att säga för ett gäng år sedan och nu träffas vi ett par gånger om året så många som möjligt.
Det är sällan vi kan närvara alla 12.
Det otroligt coola är att vi tillsammans har 40 barn! :-) Och numera även ett ganska stort antal barnbarn.
Tänk vilken tillgång det är när det händer något i ens liv eller barnens liv. Man hör bara av sig i vår grupp och vips har man svar.
Vi jobbar ju med helt olika saker alla med, så det som ingen av oss vet....tja... :-)

När barnen var riktigt små, då var det dessa damer jag först frågade innan jag ringde vårdcentralen om något barn var sjuk och jag inte visste råd.
Det ingen av dessa damer visste, tja, det var knappt värt att veta. :-)

Så, i lördags träffades vi 7 av oss och åt en god middag, pratade om livets upp och nergångar. Skrattade så att vi skrek och även grät en skvätt.
Det är ju så när vi har många barn, som nu även har sambos och egna barn, då händer det ju alltid något.
Jag skulle lätt kunna skriva en bok om allt som hänt och händer.

Det var ju helt utan män... förutom denna fina herre. Så söt som man bara dör. Och en otrolig personlighet.

Så nu googlar jag katter, igen...